Tan i nästan alla dessa fängelser presten på förhand är föremål för fångarnes begabberi. De engelske fängelseinspektörerne Crawford och Russel och berättelser af många fångprester bekräfta, att samma erfarenhet blifvit gjord i de engelska straffängelserna. Om man härmed jemför de många underrältelser, som blifvit meddelade om själavård i cellfängelser, skall man lätt finna en stor åtskillnad, och att denna är helt och hållet till förmån för cellfängelserna. Jag förbigår här en mängd hithörande Yttranden, som Wirth anförer i synnerhet från England, och vill åberopa blott ett enda dylikt, som synes mig vara det vigtigaste af alla. Detta är af den mycket utmärkte Jablonowski, prest vid strafffängelset i Insterburg i Preussen, inrättadt till stor del efter cellsystemet. Denna man är icke blott mycket aktad såsom själasörjare, utan ock en af de förnämste nyare skriftställare i den här ifrågavarande delen af själavårdsläran. Han yttrar, att ensamheten, såsom erfarenheten äfven i Insterburg visat, är mycket passande att befordra fromt eftersinnande, bön och botfärdighet; särskildt bör nämnas, att medelst ensamheten blir det möjligt för fången att fatta det nödvändiga sammanhanget emeilan det ådömda straffet och lagen, samt att äfven i den verldslige domarens domslut igenkänna ett uttryck af den dom, som Herren genom sin lag evigt håller i våra bjertan; under det han af frihet underkastar sig denna och tillika i sitt hjerta kommer till botfärdighet, kan ban i det af domaren bestämda straffet se en handling af rättfärdighet och lida det, väl utvärtes dertill tvungen, men invertes fri Vidare tillägger han, att ensamheten gör känslan vekare, samt väcker behof att erhålla religiös tröst och att utgjuta sitt hjerta för någon. Då presten i sannt christlig broderskärlek nalkas fången i hans ensamhet, uppstår dem emellan ett förtroligt förhållande af ömsesidigt gifvande och emottagande, besöken blifva efterlängtade, fångens meditation får en allt allvarsammare riktning, och i samma mån medelst inflytelsen af religionen, förbättringen fortgår, förlorar ensligheten för honom sin dysterhet, ja, hans belägenhet kan ej sällan synas honom till och medl angenäm, så att han ogerna låter sig flyttas till gemenskap med andra fångar och, då dettaskett, längtar tillbaka till sin ensamma cell, o. s. v. (Jahrb. d. Gefängnisskunde, 4 B. 1 H., s. 78 ff.) Jag har anfört detta och mycket annat ofvanföre efter andra, emedan vi i Sverige äga i dessa fall ringa eller ingen erfarenhet. Såsom resultater af allt hvad jag kunnat inhemta om ceollfängelsers förhållande till själavården, får jag anföra följande. Man kan och bör vid dessa fängelsestraff åtskilja två perioder, straffets och förbättringens, eller lagens och evangelii. Straffets, lagens, är alltid ett förutgående, som väl aldrig för någon uteblifyver; förbättringens evangelii, är ett efterföljande, som dock väl ej kan lika säkert päräknas alltid skola infinna sig. I början af fängelsetiden (härom öfverensstämmer all erfarenhet i alla länder) är för cellfången straffet det starkt framträdande; han känner då, och det i samma mån han är förderfvad, fängelsets tväng och ensamhet såsom ett hårdt och tryckande utvertes straffondt, hvilket sätter sig i samband med det invertes, nemligen samvetets bestraffande qval, dem han då mindre, än någonsin, förmår nedtysta. Under denna period, som för den djupt förhärdade kan fortfara till och med hela fängelsetiden, lider han hvad hans gerningar värde äro. Denna period är derföre lagens och måste såsom sådan begagnas af själasörjaren, till beredande af syadakännedom och den första ångern. Men den måste begsgnas af honom ej blott med ailvar, utan ock med kärleksfull vishet, ty fången kommer ofta nära förtviflan. Bristen af denna vishet har flerestädes förledt det ovisa nitet till ett methodistiskt uppskakande af känslan, och de utmärktaste författare, t. ex de Tocqueville, tror detta hafva varit orsak till flere företeelser af vansinne inom cellfängelser. Den följande perioden är en lugnare, men i hvilken fången erfar det aldrastörsta behof af Evangelii ljus och tröst. Här är ett vidsträckt och mycket tacksamt fält för själasörjaren öppnadt. Dock är ej nu stället att för detta fall framställa hans pligter och sättet för deras uppfyllande. Om honom gäller här, såsom i så många andra fall, Luthers tänkvärda ord: qui recte potest discernere legem ab evangelio, gratias agat Deo et sciat, se esse theologum. Härtill fordras djup insigt i det gudomliga ordet, rik andelig erfarenhet, varmt religiöst sinne, oförtröttadt nit och lefyande menniskokärlek. Men denna kärlek är blott då lefvande, blott då är den den sanna philanthropien, i motsats mot den falska eller sentimentalitetens, då den är en stråle af Guds kärlek, som inträngt i hjertat och der sprider sitt ljus och sin värma. Om denna heter det i Skriften: sedan Guds, vår Frälsares godhet och kärdek till menniskorna (grundtexten har här ordet: philanthropia) uppenbarades: icke för rättfärdighetens gerning, som vi gjort hade, utan efter sina barmbertighet gjorde han oss saliga. Så, mina vördade embetsbröder! icke för rättfärdighetens gerning, som vi gjort hafva, utan efter Guds barmhertighet, äro äfven vi räddade från det djupaste förderf; skulle vi då icke, efter måttet af vär förmåga, söka bevisa en sådan kärlek mot olycklige medkristna? Länge bafva folken, och äfven vårt folk, genom felaktige strafflagar och fängelseinrättningar samlat öfver sig blodskulder, som måhända skola i en framtid straffa: såsom fädernas missgerningar in på barnen; ett straff som efter historiens vittnesbörd i synnerhet drabba för stora politiska synder. O, att vi derifrån kund friköpa oss medelst penningar till förbättrade fängel: sebyggnader och fängelsevård! Men vi måste görs mera. Vi hafve här icke blott en pligt att mot sta ten uppfylla, utan ock en mission i afseende på re ligionsvården att fullgöra, en mission i motsats mo den mission, som till det ondas utbredande utgå från våra nuvarande fängelseinrättningar. Ty säson komplement till det föreslagna nya fängelsesysteme står, och har i andra länder, der detta system vun nit insteg, blifvit satt organiserande af sällskaper at besöka fångarne i fängelserna och bereda dem till fälle att, då de frigilvas ur fängelserna, på ärligt sät