Tan i nästan alla dessa fängelser presten på förhand
är föremål för fångarnes begabberi. De engelske
fängelseinspektörerne Crawford och Russel och be-
rättelser af många fångprester bekräfta, att samma
erfarenhet blifvit gjord i de engelska straffängel-
serna. Om man härmed jemför de många under-
rältelser, som blifvit meddelade om själavård i cell-
fängelser, skall man lätt finna en stor åtskillnad,
och att denna är helt och hållet till förmån för cell-
fängelserna. Jag förbigår här en mängd hithörande
Yttranden, som Wirth anförer i synnerhet från Eng-
land, och vill åberopa blott ett enda dylikt, som
synes mig vara det vigtigaste af alla. Detta är af
den mycket utmärkte Jablonowski, prest vid straff-
fängelset i Insterburg i Preussen, inrättadt till stor
del efter cellsystemet. Denna man är icke blott
mycket aktad såsom själasörjare, utan ock en af de
förnämste nyare skriftställare i den här ifrågava-
rande delen af själavårdsläran. Han yttrar, att en-
samheten, såsom erfarenheten äfven i Insterburg
visat, är mycket passande att befordra fromt efter-
sinnande, bön och botfärdighet; särskildt bör nämnas,
att medelst ensamheten blir det möjligt för fången
att fatta det nödvändiga sammanhanget emeilan det
ådömda straffet och lagen, samt att äfven i den
verldslige domarens domslut igenkänna ett uttryck
af den dom, som Herren genom sin lag evigt håller
i våra bjertan; under det han af frihet underkastar
sig denna och tillika i sitt hjerta kommer till bot-
färdighet, kan ban i det af domaren bestämda straffet
se en handling af rättfärdighet och lida det, väl ut-
värtes dertill tvungen, men invertes fri Vidare
tillägger han, att ensamheten gör känslan vekare,
samt väcker behof att erhålla religiös tröst och att
utgjuta sitt hjerta för någon. Då presten i sannt
christlig broderskärlek nalkas fången i hans ensam-
het, uppstår dem emellan ett förtroligt förhållande
af ömsesidigt gifvande och emottagande, besöken
blifva efterlängtade, fångens meditation får en allt
allvarsammare riktning, och i samma mån medelst
inflytelsen af religionen, förbättringen fortgår, för-
lorar ensligheten för honom sin dysterhet, ja, hans
belägenhet kan ej sällan synas honom till och medl
angenäm, så att han ogerna låter sig flyttas till ge-
menskap med andra fångar och, då dettaskett, läng-
tar tillbaka till sin ensamma cell, o. s. v. (Jahrb.
d. Gefängnisskunde, 4 B. 1 H., s. 78 ff.) Jag har
anfört detta och mycket annat ofvanföre efter andra,
emedan vi i Sverige äga i dessa fall ringa eller in-
gen erfarenhet. Såsom resultater af allt hvad jag
kunnat inhemta om ceollfängelsers förhållande till
själavården, får jag anföra följande. Man kan och
bör vid dessa fängelsestraff åtskilja två perioder,
straffets och förbättringens, eller lagens och evan-
gelii. Straffets, lagens, är alltid ett förutgående,
som väl aldrig för någon uteblifyver; förbättringens
evangelii, är ett efterföljande, som dock väl ej kan
lika säkert päräknas alltid skola infinna sig. I bör-
jan af fängelsetiden (härom öfverensstämmer all er-
farenhet i alla länder) är för cellfången straffet det
starkt framträdande; han känner då, och det i
samma mån han är förderfvad, fängelsets tväng
och ensamhet såsom ett hårdt och tryckande ut-
vertes straffondt, hvilket sätter sig i samband med
det invertes, nemligen samvetets bestraffande qval,
dem han då mindre, än någonsin, förmår nedtysta.
Under denna period, som för den djupt förhärdade
kan fortfara till och med hela fängelsetiden, lider
han hvad hans gerningar värde äro. Denna period
är derföre lagens och måste såsom sådan begagnas af
själasörjaren, till beredande af syadakännedom och
den första ångern. Men den måste begsgnas af ho-
nom ej blott med ailvar, utan ock med kärleksfull
vishet, ty fången kommer ofta nära förtviflan. Bristen
af denna vishet har flerestädes förledt det ovisa ni-
tet till ett methodistiskt uppskakande af känslan, och
de utmärktaste författare, t. ex de Tocqueville, tror
detta hafva varit orsak till flere företeelser af van-
sinne inom cellfängelser. Den följande perioden är
en lugnare, men i hvilken fången erfar det aldrastör-
sta behof af Evangelii ljus och tröst. Här är ett
vidsträckt och mycket tacksamt fält för själasörjaren
öppnadt. Dock är ej nu stället att för detta fall
framställa hans pligter och sättet för deras uppfyl-
lande. Om honom gäller här, såsom i så många an-
dra fall, Luthers tänkvärda ord: qui recte potest
discernere legem ab evangelio, gratias agat Deo et
sciat, se esse theologum. Härtill fordras djup insigt
i det gudomliga ordet, rik andelig erfarenhet, varmt
religiöst sinne, oförtröttadt nit och lefyande menni-
skokärlek. Men denna kärlek är blott då lefvande,
blott då är den den sanna philanthropien, i motsats mot
den falska eller sentimentalitetens, då den är en stråle
af Guds kärlek, som inträngt i hjertat och der spri-
der sitt ljus och sin värma. Om denna heter det i
Skriften: sedan Guds, vår Frälsares godhet och kär-
dek till menniskorna (grundtexten har här ordet:
philanthropia) uppenbarades: icke för rättfärdighe-
tens gerning, som vi gjort hade, utan efter sina barm-
bertighet gjorde han oss saliga. Så, mina vördade
embetsbröder! icke för rättfärdighetens gerning, som
vi gjort hafva, utan efter Guds barmhertighet, äro
äfven vi räddade från det djupaste förderf; skulle
vi då icke, efter måttet af vär förmåga, söka bevisa
en sådan kärlek mot olycklige medkristna? Länge
bafva folken, och äfven vårt folk, genom felaktige
strafflagar och fängelseinrättningar samlat öfver sig
blodskulder, som måhända skola i en framtid straffa:
såsom fädernas missgerningar in på barnen; ett straff
som efter historiens vittnesbörd i synnerhet drabba
för stora politiska synder. O, att vi derifrån kund
friköpa oss medelst penningar till förbättrade fängel:
sebyggnader och fängelsevård! Men vi måste görs
mera. Vi hafve här icke blott en pligt att mot sta
ten uppfylla, utan ock en mission i afseende på re
ligionsvården att fullgöra, en mission i motsats mo
den mission, som till det ondas utbredande utgå
från våra nuvarande fängelseinrättningar. Ty säson
komplement till det föreslagna nya fängelsesysteme
står, och har i andra länder, der detta system vun
nit insteg, blifvit satt organiserande af sällskaper at
besöka fångarne i fängelserna och bereda dem till
fälle att, då de frigilvas ur fängelserna, på ärligt sät