— Från handlanden i Örebro, F. Rosenlind
som sistlidne höst afseglade från hufvudstaden
såsom superkarg på skeppet Prins Carl, utrustad
för att söka införa svenskt jern på de ostindiska
handelsplatserna, hafva nyligen flera bref till hem-
orten ankommit, och deribland äfven följande
som blifvit publiceradt af Nerikes Ailehanda:oct
säkert skall läsas med nöje:
Söndagen den 38 December lemnade vi Plymouth
och hafva sedan ej baft syn af Europa. Det kostade
mycket på mig; men det sköna af en svår storm
gal mig snart sysselsättning. Också lågo vi i strid
med Neptunus på allvar till den 22, då vi passerade
med god vind förbi Madera, likasom Nyärsdager
CapVYerds-öarne. Under Eqvatorn lågo vi blott 7
dygn i stiltje; men sedan hafva vi haft en ypperlig
vind, och hoppas om ett par dagar vara i Cap. Far
tyget seglar mycket väl, och vill det alltjemt gå som
början, så blir jag nöjd; men det är lättare att bygge
snällseglare, än att få folk att tro, att -Svonskt jerr
är godt. Näst förlusten af Finland, vet jag ingen
ting, som gjort mig så nedslagen, som att förnimma
det, med undantag af Dannemora-jernet, Ryskt oc!
Norskt säljes lättare och förmånligare i England, är
vårt, och är då ingen lätt sak att arbeta för denna våi
moderprodukt. Tillverkningen i England är drifven til
det otroliga, och stiger årligen i quantum och godhet
— Helsa vännen —h, att jag reste till så väl Wor
cester som Derby, der de största porslinsfabriker äro
för att söka afsätta hans Cobolt; men de ville c
höra talas om Svensk Cobolt, emedan de flera gån-
ger fått dålig vara, då deremot den Norska är färdig
att genast begagnas antingen i liqvid form eller som
mos, då qvaliteten är för ögonen, och vär förekom-
mer endast såsom pulveriserad malm. Herre Gud
hvad vi äro efter i allt. Då man reser i England
kan man gråta blod vid jemförelsen med vårt land
Hade vi (i Sverige) begagnat oss af deras häfkraft
ordning, flit och redlighet; så vore vi i andra om-
ständigheter. — Man talar om fattigdomen i Eng-
land för arbetarne, — den är ock verklig, när man
tänker på den comfort, som de vant sig vid, mer
hvad som är säkert, är det, att mängden af värs
stattorparefamiljer skulle anse för högtid det, de En-
gelske kalla för uselhet. Tidningarnas beskrifningar
om eiändet i Birmingham, Manchester och på lan-
det äro mycket öfverdrifna. Det råder en så ädel
kärlek till Old England, som gör att foiket arbe-
tar på dess bästa och derföre förtjenar allas vördnad.
Nykterhet och sedlighet tyckte jag hafva mycket till-
tagit på de 42 år, som jag ej varit der, och deras
religiösa qvinnor, som troligen intet land kan upp-
visa så i gemen, — huru förljufva ej de famiijelifvet.
Om vi arbetade mera på en solid uppfostran för våra
döttrar, kunde det bli något af; men som det nu är,
så föredrar man cen fernissad yta, och kärnan äter
masken upp. Bedröfligt! Bedröfligt!