— Från handlanden i Örebro, F. Rosenlind som sistlidne höst afseglade från hufvudstaden såsom superkarg på skeppet Prins Carl, utrustad för att söka införa svenskt jern på de ostindiska handelsplatserna, hafva nyligen flera bref till hemorten ankommit, och deribland äfven följande som blifvit publiceradt af Nerikes Ailehanda:oct säkert skall läsas med nöje: Söndagen den 38 December lemnade vi Plymouth och hafva sedan ej baft syn af Europa. Det kostade mycket på mig; men det sköna af en svår storm gal mig snart sysselsättning. Också lågo vi i strid med Neptunus på allvar till den 22, då vi passerade med god vind förbi Madera, likasom Nyärsdager CapVYerds-öarne. Under Eqvatorn lågo vi blott 7 dygn i stiltje; men sedan hafva vi haft en ypperlig vind, och hoppas om ett par dagar vara i Cap. Far tyget seglar mycket väl, och vill det alltjemt gå som början, så blir jag nöjd; men det är lättare att bygge snällseglare, än att få folk att tro, att -Svonskt jerr är godt. Näst förlusten af Finland, vet jag ingen ting, som gjort mig så nedslagen, som att förnimma det, med undantag af Dannemora-jernet, Ryskt oc! Norskt säljes lättare och förmånligare i England, är vårt, och är då ingen lätt sak att arbeta för denna våi moderprodukt. Tillverkningen i England är drifven til det otroliga, och stiger årligen i quantum och godhet — Helsa vännen —h, att jag reste till så väl Wor cester som Derby, der de största porslinsfabriker äro för att söka afsätta hans Cobolt; men de ville c höra talas om Svensk Cobolt, emedan de flera gånger fått dålig vara, då deremot den Norska är färdig att genast begagnas antingen i liqvid form eller som mos, då qvaliteten är för ögonen, och vär förekommer endast såsom pulveriserad malm. Herre Gud hvad vi äro efter i allt. Då man reser i England kan man gråta blod vid jemförelsen med vårt land Hade vi (i Sverige) begagnat oss af deras häfkraft ordning, flit och redlighet; så vore vi i andra omständigheter. — Man talar om fattigdomen i England för arbetarne, — den är ock verklig, när man tänker på den comfort, som de vant sig vid, mer hvad som är säkert, är det, att mängden af värs stattorparefamiljer skulle anse för högtid det, de Engelske kalla för uselhet. Tidningarnas beskrifningar om eiändet i Birmingham, Manchester och på landet äro mycket öfverdrifna. Det råder en så ädel kärlek till Old England, som gör att foiket arbetar på dess bästa och derföre förtjenar allas vördnad. Nykterhet och sedlighet tyckte jag hafva mycket tilltagit på de 42 år, som jag ej varit der, och deras religiösa qvinnor, som troligen intet land kan uppvisa så i gemen, — huru förljufva ej de famiijelifvet. Om vi arbetade mera på en solid uppfostran för våra döttrar, kunde det bli något af; men som det nu är, så föredrar man cen fernissad yta, och kärnan äter masken upp. Bedröfligt! Bedröfligt!