HStra,
stundande uppiösning. (Slutet följer.)
IA ULLJMA ULv IEEE VE SVAR BAM een
-
T
pl
2
v
KE
IN NYA FÄNGELSELAGEN
(Foris. från gårdazgsbl. af prof. Kröss anförande.)
Kaster man en återblick på det här anförda, så
svårligen kunna undgå, att i de före-
arne se spåren af den fortgående
kulturen och ilisationen. Arnu mera skall detta
ådegaläggas, då man betraktar den vigtigaste af des-
82 förändringar, eller utbytet af de physiskt affiictiva
Straffen mot de psychiskt verkande. Jag vill här
Söka redogöra för mitt sätt att uppfatta principerna
för dessa båda olika straffarter. De fysiskt afflietiva
straffen syn mig hafva sin grund i en åsiat, som
är vida äldre än kristendomen, likasom dessa straff
Ock äro urgamla. Den äsigt jag här menar är den
dualism, ett eller annat sätt antager att det
onda ligger i terien och, hvad menniskan beträf-
far, anser det hos henne varando ondas grund eller
makt finnas i den ma H ad, som omgif-
Va omklö
ver menniskoanden här i tiden och som genom sin-
ligheten f
HH
ly
lares beherrska anden. Häraf drages vi-
dare den slutföljd, att andens befrielse från detta;
erravälde kan verkas genom yttre medel, nemligen
medelst sinlig askesis, t. ex. fasta, flagellation, och
dylikt, såsom ock hos många österlindska folk än-a
från den äldsta forntiden varit lära och sed, Små-.
ningom, vid det förfall den ursprungliga och rena
kristendomen undergick, in:mög sig denna åsigt äf.
yen bland de kristne och återfinnes såsom grund så
väl för den sjellpining eremiter och munkar under-
kastade sig som ock för det katoska penitens-
väsendet. 3en reformatorerne förkastade allt dy-
likt, ven såsom frivilligt, emedan det ej öfver-
e ämmer med den ursprungliga kristendomen,
vänder uppmärksamheten från det invertes vill
det utvär och i detta -inlägger begreppet af för-
ftienst, af försoningsmedel. Annu mer är allt sådant
förkastliat, när det pålägges af tvång, ty då grundar
det sig på en ännu lägre äsigt. Stryk och svält an-
användas att kufva och tämja djuret. Samma me-
del begag i forntiden mot slafven, som aktades
föga mera, juren. De blefvo sedan allmänna
straffarter, hufvud gen för de lägre folkklasserna.
Till deras ännu allmännare användande medverkade
det stöd i opinionen, de under medeltiden erhöllo
medelst de till katholska penitensväsendet hörande
flagellationer och fastor. Den stigande kulturen mil-
drade grymheten i dessa straff och inskränkte dem
till alt färre fall, men har först i vår tid kunnat
utfirna en annan straffart att sätta i den förras
ställe. SÅ säger en af Tysklands utmärkta jurister,
i n ofvan åberopat (Mittermaier, om Fän-
gelsev sets närvarande tillstånd i Europa och
Nordamerika, om resultatet af de rön man gjort och
om de fordringar man kan hafva på lagstiftaren i af-
seende på straffanstalter, öfvers. i Schmidts Juridi-
sta Archiv, 14:de B., 2 H., s. 343). 3Med hvarje
dag vinner den öfyeriyze!sen ny styrka, att de gamla,
endast på menniskans sinnliga natur beräknade. strat
i straffrätten icke mera motsvara mensklighetens for-
dringar, stt endost don moraliska kraft, med hvilken.
en stat verkar, kan gifva dess inrättningar vigt och
framgång. De blodiga offer, som man fordom ansåg
sig tvungen att på schavotten bringa ät rättvisan,
blifva mer och mer sälsynta, och de råa straff, som
till och med voro egnade att öka folkets råhet, för-
svinna allt mer och iner. Frihetsstraffen skola snart
blifva de enda bestr essätten. Dessa frihets-
straff, rätt ordnade och handhafda, betraktar man
ock med rätta såsom psykiskt verkande straff, hvilka
efterträdt de förra, fysis aMliktiva. De psykiska
straffen grunda sg ock på en helt annan princip.
nemligen på den i kristendomen uttalade, att af
hjertat utgår det onda, och att det följaktligen bör
der bäde straffas och botes; att det utvecklar sig
först sås i . emedan
redsställande och
sinnena
den af dom åter mettager intryck; att det från be-
gärelsen öfvergår till handling och genom förespeg-
lande af njutningen småningom, ehuru ej utan strid,
kan blifva det i menniskan rådande. Jag skulle ger-
na Vilia åt delta ne gifra en utförlig utveckling;
men en är här ej på sitt rätta ställe, och jag
tillägger derföre blott, att jag i öfverensstämmelse
med det nyss sogda uppfattar de bibliska talesätten
om striden mellan anden och köttet, om lagen ilem-
marnc, om det köttstiga sinnets fiendskap, 0. s. Vv.
Vigtigest är här frågan, på hvad sätt och genom
hvilka medel skall detta ondas makt kufvas. Svarct,
som maa I vår tid allt mera förenar sig om att gifva
på denna fråga, är, alt det ondas makt i menniskan
ej brytes genom ett utvertes, uten blott senom ett
invertes, genom någof, som kommer inifrån och
främst ofvanifrån; eller tydligare, att det onda i hjer-
tat, i begäret, i gerningarne kan cudast i ,äen män
bescerse, som af sanningens, kärlekens och nådens
Ande åt menniskoanden gifves en högre, en andelig
krat och denna såsom rådande kärlek vinner välde
öfver hela menniskan, d. ä. öfver menniskan både
såsom andeväsende och såsom sinheväsende. Det är
just d.ua de psykiskt verkande straffen åsyfta, hvilka
derföre ock måste så inrättas, att de icke blott i
allmänhet uppfylla rättvisans fordran, utan ock ser-
skildt att det i dem varande straffonda (malum pas-
sionis) kan verka såsom medel att befordra den straf-
fande ängern, hvilket är det invertes och sålunda
vorksammaste straXet, samt tillika såsom ett yttre, i
ösonen fallande och tillräckligen afskräckande straff.
Hetta skall jag söka visa, att fängelsestraffen eficr
penitentiärsystemet verkligen innebära.
Jog nämnde penitentiärsystemet. Dekant är, att
detta hufvudsakligen är af två slag, det Auburnska
och det Philadelphiska. Det förra var första försö-
ket att Lärsma den demoralisation, som äger rum i
ma Par AnAleaR dar fångarna fillataa att Anlägga fr tt