HStra, stundande uppiösning. (Slutet följer.) IA ULLJMA ULv IEEE VE SVAR BAM een T pl 2 v KE IN NYA FÄNGELSELAGEN (Foris. från gårdazgsbl. af prof. Kröss anförande.) Kaster man en återblick på det här anförda, så svårligen kunna undgå, att i de förearne se spåren af den fortgående kulturen och ilisationen. Arnu mera skall detta ådegaläggas, då man betraktar den vigtigaste af des82 förändringar, eller utbytet af de physiskt affiictiva Straffen mot de psychiskt verkande. Jag vill här Söka redogöra för mitt sätt att uppfatta principerna för dessa båda olika straffarter. De fysiskt afflietiva straffen syn mig hafva sin grund i en åsiat, som är vida äldre än kristendomen, likasom dessa straff Ock äro urgamla. Den äsigt jag här menar är den dualism, ett eller annat sätt antager att det onda ligger i terien och, hvad menniskan beträffar, anser det hos henne varando ondas grund eller makt finnas i den ma H ad, som omgifVa omklö ver menniskoanden här i tiden och som genom sinligheten f HH ly lares beherrska anden. Häraf drages vidare den slutföljd, att andens befrielse från detta; erravälde kan verkas genom yttre medel, nemligen medelst sinlig askesis, t. ex. fasta, flagellation, och dylikt, såsom ock hos många österlindska folk än-a från den äldsta forntiden varit lära och sed, Små-. ningom, vid det förfall den ursprungliga och rena kristendomen undergick, in:mög sig denna åsigt äf. yen bland de kristne och återfinnes såsom grund så väl för den sjellpining eremiter och munkar underkastade sig som ock för det katoska penitensväsendet. 3en reformatorerne förkastade allt dylikt, ven såsom frivilligt, emedan det ej öfvere ämmer med den ursprungliga kristendomen, vänder uppmärksamheten från det invertes vill det utvär och i detta -inlägger begreppet af förftienst, af försoningsmedel. Annu mer är allt sådant förkastliat, när det pålägges af tvång, ty då grundar det sig på en ännu lägre äsigt. Stryk och svält ananvändas att kufva och tämja djuret. Samma medel begag i forntiden mot slafven, som aktades föga mera, juren. De blefvo sedan allmänna straffarter, hufvud gen för de lägre folkklasserna. Till deras ännu allmännare användande medverkade det stöd i opinionen, de under medeltiden erhöllo medelst de till katholska penitensväsendet hörande flagellationer och fastor. Den stigande kulturen mildrade grymheten i dessa straff och inskränkte dem till alt färre fall, men har först i vår tid kunnat utfirna en annan straffart att sätta i den förras ställe. SÅ säger en af Tysklands utmärkta jurister, i n ofvan åberopat (Mittermaier, om Fängelsev sets närvarande tillstånd i Europa och Nordamerika, om resultatet af de rön man gjort och om de fordringar man kan hafva på lagstiftaren i afseende på straffanstalter, öfvers. i Schmidts Juridista Archiv, 14:de B., 2 H., s. 343). 3Med hvarje dag vinner den öfyeriyze!sen ny styrka, att de gamla, endast på menniskans sinnliga natur beräknade. strat i straffrätten icke mera motsvara mensklighetens fordringar, stt endost don moraliska kraft, med hvilken. en stat verkar, kan gifva dess inrättningar vigt och framgång. De blodiga offer, som man fordom ansåg sig tvungen att på schavotten bringa ät rättvisan, blifva mer och mer sälsynta, och de råa straff, som till och med voro egnade att öka folkets råhet, försvinna allt mer och iner. Frihetsstraffen skola snart blifva de enda bestr essätten. Dessa frihetsstraff, rätt ordnade och handhafda, betraktar man ock med rätta såsom psykiskt verkande straff, hvilka efterträdt de förra, fysis aMliktiva. De psykiska straffen grunda sg ock på en helt annan princip. nemligen på den i kristendomen uttalade, att af hjertat utgår det onda, och att det följaktligen bör der bäde straffas och botes; att det utvecklar sig först sås i . emedan redsställande och sinnena den af dom åter mettager intryck; att det från begärelsen öfvergår till handling och genom förespeglande af njutningen småningom, ehuru ej utan strid, kan blifva det i menniskan rådande. Jag skulle gerna Vilia åt delta ne gifra en utförlig utveckling; men en är här ej på sitt rätta ställe, och jag tillägger derföre blott, att jag i öfverensstämmelse med det nyss sogda uppfattar de bibliska talesätten om striden mellan anden och köttet, om lagen ilemmarnc, om det köttstiga sinnets fiendskap, 0. s. Vv. Vigtigest är här frågan, på hvad sätt och genom hvilka medel skall detta ondas makt kufvas. Svarct, som maa I vår tid allt mera förenar sig om att gifva på denna fråga, är, alt det ondas makt i menniskan ej brytes genom ett utvertes, uten blott senom ett invertes, genom någof, som kommer inifrån och främst ofvanifrån; eller tydligare, att det onda i hjertat, i begäret, i gerningarne kan cudast i ,äen män bescerse, som af sanningens, kärlekens och nådens Ande åt menniskoanden gifves en högre, en andelig krat och denna såsom rådande kärlek vinner välde öfver hela menniskan, d. ä. öfver menniskan både såsom andeväsende och såsom sinheväsende. Det är just d.ua de psykiskt verkande straffen åsyfta, hvilka derföre ock måste så inrättas, att de icke blott i allmänhet uppfylla rättvisans fordran, utan ock serskildt att det i dem varande straffonda (malum passionis) kan verka såsom medel att befordra den straffande ängern, hvilket är det invertes och sålunda vorksammaste straXet, samt tillika såsom ett yttre, i ösonen fallande och tillräckligen afskräckande straff. Hetta skall jag söka visa, att fängelsestraffen eficr penitentiärsystemet verkligen innebära. Jog nämnde penitentiärsystemet. Dekant är, att detta hufvudsakligen är af två slag, det Auburnska och det Philadelphiska. Det förra var första försöket att Lärsma den demoralisation, som äger rum i ma Par AnAleaR dar fångarna fillataa att Anlägga fr tt