hel session debatterat om den frågan, i hvad mår
det vore jesuiternes motståndare tillåtet alt yttra
sina tankar. Och när talarne afoppositionen skri-
ka ministern för allmänna undervisningen i öro-
nen, att jesuiterne måste fördrifvas ur Frankrike
der de vore en stötesten, när man yrkar att han
skall sätta de lagar i verkställighet, till hvilkas
väktare han vore satt, svarar han, att lagliga åt-
gärder icke synas honom rådliga, utan för myc-
ket vågade, att jesuitern hade för mycket infly-
tande inom kyrkan och- allmänna opinionen för sig,
att lagarne måste tystna, då upproriska röster uttala
sig emot dem. Detta regeringens förhållande
härleder sig icke från fruktan för kkresiet, ulan
från ett formligt förbund och införlifvande med
jesuiterne. Regeringen vet väl, hvad den gör, I
dess ögon finnas nemligen i Frankrike två ka-
tholska kyrkor, den goda och den onda. Den onda
är den, hvars invigda representanter förblifvit den
traditionella religionen trogna. Dessa begripa
icke, alt staten låter folket bedja och sjunga efter
egen öfvertygelse, och vilja derföre icke veta
någonting om en regering, som tillstädjer dyrkan
af alla gudar och lönar prester af alla bekännel-
ser; de tro (och denna tro är fullkomligt grun-
dad), att katholska kyrkan icke är i stånd att ut-
öfva det henne lagligen tillkommande berravälde!
öfver allas samvete, om icke den verldsliga öf-
verhetens arm skyddande och beskärmande bistår
henne; och tronens och altarets samtidiga upp-
rättelse är det mål, hvartill de sträfva, eller rät-
tare, den händeise, som de med längtan motse.
Jesuilerne och deras anhängare äro den goda
kyrkan. Jesuiterne hafva ingen politisk opinion:
de äro alltid och på hvad vilkor som helst fö
det bestående, och deras historia lärer, att de
ömsom tagit konungarnes parti emot folken, fol
kens parti emot konungarne, och utländningar
parti mot utlefvade nationaliteter. De passa
alla roller; visserligen spela de ingen för intet
utan låta dyrt betala sit biträde; men åtmin
stone vägra de aldrig sin bjelp, så snart mar
räcker dem handen, och erbjuder ett förbund
som länder tili deras fördel. När icke de hafva
några skrupler, huru skulle man då kunna vänte
sådana hos den nuvarande fransyska ministeren
Då nu jesuiterne, enligt herr Martin du Nord:
högst naiva förklaring, utöfva elt ansenligt infiy-
tande inom kyrkan, så tror man sig, med dera:
bistånd, kunna åstadkomma oenighet och söndring
inom legitimisternes redan mycket glesnade leder
och har derföre låtit bringa å bane petitionern:
mot allmänna undervisningen. Denna intrig ä
icke illa uttänkt. Det finnes många opålitliga
obeslutsamma menniskor, som sväfva fram och
tillbaka mellan partierna. Dessa, de fromma, upp
viglar man mot det revolutionära partiet, der
igenom att man för dem utmålar detta parti så
som gudlöst och högst farligt för katholska kyr:
kans välförstådda intresse; och det har visat sig
att denna taktik gjort sin verkan på många
hvilka, pådrifna af jesuiterne, löpa i fällan och
sluta sig-till regeringen. Derefter vänder mar
sig till de andra, fritänkare och Voltairianerne
samt låter genom Journal des Dcbats säga dem
Jesuiterne äro arga bofvar, de der, förenade mer
legitimisterne, syfta till Julimonarkiens förderf
och se nu på de afskyvärda republikaner, son
skicka legitimister i kamrarna eHer låta insmuggl:
sig af dem. Undviken dem och hållen med oss
monarkiens och religionens verkliga stöd! Denn:
komedi uppföres pu här. Och ibland dem, son
öfvertagit hufvudrollerna deri, finnas personer
hos hvilka, enligt deras egen utsago, restauralio
nen väckt vämjelse.n