Darrande och fattad af en ofrivillig ångest ila.
de den unga frun tillbaka in i rummen, i ställe
att gå den okände mannen till mötes; men inom
ett ögonblick tillsade man henne, att den frem-
mande med henne önskade ett samtal. En ym-
nig kallsvett strömmade härvid öfver hennes pan-
na och hon greps af en oförklarlig rörelse, för
hvilken hon var lingt ifrån att sjelf kunna göra sig
reda. En sådan besynnerlig känsla hade hon ännu
aldrig erfarit. Instinktmessigt ryckte bon den
späda sonen ur vaggan, tryckte honom till sitt bröst:
nedlade honom åter, betraktade honom ännu några
ögonblick, och gick sedan långsamt ut i salongen.
Knappast hade hon gläntat på dörren, knap-
past bade hon kastat en half blick på den irum-
met varande mannen, förrän hon uppgaf ett långt
skärande utrop af förtviflan och dånade. Perso-
nen, som hon hade inför sig, var hennes första man.
Då Maria återfick sansningen, låg hon på sin
säng och den, som hade varit orsaken till hennes
dåning, satt bredvid henne, hållande hennes hän-
der i sina och vattnande dem med sina tårar.
Så snart han såg den unga qvinnan återfå sina
sinnens bruk, skyndade han att aftorka sina tårar,
och bad henne lugna sig och ej förskräckas öfver
hans återkomst. Han tilltalade henne med bru-
ten röst, Vittnande om den häftiga sinnesrörelse,
hvaraf han i detta ögonblick skakades.
— Maria, sade han, innan jag infann mig hos
dig, inhemtade jag de noggrannaste underrältel-
ser om din Nuvarande ställning och om alla de
händelser, hvilka följt på vår skiljmessa vid Be-
resina. Jag vet att du icke lemnat något enda
medel obegagnadt, för att erhålla underrättelse
om det öde, som träffat mig, och att de omstän-
digheter, som åtföljde en så lång frånvaro, ensamt
kunnat förbindra resultaterna af dina mer än i-
härdiga bemödanden. Jag är icke heller okunnig
om den ädle mannens uppförande, med hvilken du
nu är förenad. Jag vet alt han hos dig användt
inga andra förförelsemedel, än sin rena och trogna
tillgifvenhet och sina mot dig bevisade tjenster.
Jag begick ett oförlåtligt fel, för hvilket jag se-
dan dyrt fått plikta, då jag lemnade dig ensam,
just i det mest kritiska ögonblick, och jag kan ej
urskuldas, annat än genom det lifliga begär jag