efterspaningar, och det var först efter att hafva
inhemtat underrättelser ända ifrån det inre af
Ryssland och att hafva genomläst listorna på alla
af Ryssarne tillfångatagne krigare, som hon bör-
jade öfvertyga sig om att hon aldrig skulle återse
sin man. Denna öfvertygelse kom henne att
med mera välvilja lyssna till det förnyade frie-
riet af hennes beskyddare, hvilken allt mer och
mer hunnit till den öfvertygelsen, alt han ej kun-
de lefva utan henne. Hon gaf honom slutligen
det löftet, att, efter undersökningen vid den dom-
stol, som hon nu hade anlitat, och efter dess fäll-
da utslag, angående hennes mans frånvaro eller
död, skulle hon, i det sednare fallet, räcka bo-
nom sin hand, till hvilken han hade en så helig
rätt; dock icke förr, än hon vore fullt och fast
öfvertygad om att hon var enka.
Och domstolen fällde verkligen detta sednare
utslag. Den unga frun var bestämdt enka, ty
ingen möjlighet var för handen, att hennes för-
lorade man kunde vara vid lif.
Ett halft år derefter blefvo dessa så sköna, så
dygdiga, så ädla och högsinta varelser förenade i
samma kapell, der den unga frun hade för sex
år sedan första gången aflagt sitt äktenskapslöfte.
En fullkomlig sällhet krönte förs!a året af de-
ras förening. Den unga frun hade födt en son,
och detta nya band förenade henne ännu fastare
med den andra mannen, hvilken nyligen blifvit
utnämnd till öfverste i fransk tjenst, och som
nu på en tid hade måst lemna Italien, för att
begifva sig till Frankrike, men skulle vid sin iå-
terkomst hemta sin hustru och sitt barn, för alt
föra dem till sitt fädernesland och införlifva dem
med sin familj.
Men under hans frånvaro hände sig en dag,
alt en vagn, förespänd med tvenne: posthästar,
stannade vid staketet till den landtgård, som den
unga frun bebodde. I början trodde bon att nå-
gon bekant kom, för att bjuda henne ut till en
promenad; hon skyndade ut, för att emottaga den
som åkte, och såg, till sin stora förvåning en man
stiga ur åkdonet, ehuru med mycken möda och
understödd af en betjent, emedan han hade svårt
för att gå. Hon såg den fremmande låta af be-
tjenten leda sig framåt gården,