sodheten uppstiga på min häst. — Omöjligen kan ni undvika att följa armåeens rörelser. Jag lofvar heligt, att i de städer, dem vi under vårt framskridande komma att passera, göra halt och qvarstanna så länge som möjligt, för att derunder anställa alla möjliga forskningar efter er man, i fall han skulle på en annan väg hafva kommit till samma ställe och, icke mindre orolig än ni, min fru, söka efter sin förlorade maka., Det var svårt att i längden afstå ett tillbud, gjordt med så mycken ridderlighet och tillika med så mycken värme, och utan att veta åt hvem hon anförtrodde sin person och sitt öde, beslöt den unga frun ändtligen att följa sin nye beskyddare. Den första dagsresan försiggick, utan att ett enda ord yttrades å någondera sidan. Bataljonschefen lät sin sköna reskamrat ensam sitta på hästen och han gick bredvid och ledde den, djupt rörd öfver den oerhörda smärta, hvartill han var vittne, men som imedlertid icke gaf sig tillkänna annorlunda än genom ymniga tårar och de vars maste böner till himlen. Våra resande anlände om aftonen till Borisow; men deras framskridande hade varit så långsamt, att de omöjligen kunde intränga i staden, som redan var alldeles fullpackad af menniskor. De nödgades lägra sig vid en af de utanför staden upptända eldarne, hvarest oflicern lyckades förskaffa några lifemedel åt den olyckliga qvinnan, hvilken han fört med sig dit. Men hon vägrade enständigt att förtära något, och tillbragte hela denna natt under djupa konvulsiviska snyftningar öfver sin, i alla hänseenden så olyckliga belägenhet,