sodheten uppstiga på min häst. — Omöjligen kan
ni undvika att följa armåeens rörelser. Jag lofvar
heligt, att i de städer, dem vi under vårt fram-
skridande komma att passera, göra halt och qvar-
stanna så länge som möjligt, för att derunder
anställa alla möjliga forskningar efter er man, i
fall han skulle på en annan väg hafva kommit
till samma ställe och, icke mindre orolig än ni,
min fru, söka efter sin förlorade maka.,
Det var svårt att i längden afstå ett tillbud,
gjordt med så mycken ridderlighet och tillika
med så mycken värme, och utan att veta åt
hvem hon anförtrodde sin person och sitt öde,
beslöt den unga frun ändtligen att följa sin nye
beskyddare.
Den första dagsresan försiggick, utan att ett
enda ord yttrades å någondera sidan. Bataljons-
chefen lät sin sköna reskamrat ensam sitta på
hästen och han gick bredvid och ledde den, djupt
rörd öfver den oerhörda smärta, hvartill han var
vittne, men som imedlertid icke gaf sig tillkänna
annorlunda än genom ymniga tårar och de vars
maste böner till himlen.
Våra resande anlände om aftonen till Borisow;
men deras framskridande hade varit så långsamt,
att de omöjligen kunde intränga i staden, som
redan var alldeles fullpackad af menniskor. De
nödgades lägra sig vid en af de utanför staden
upptända eldarne, hvarest oflicern lyckades för-
skaffa några lifemedel åt den olyckliga qvinnan,
hvilken han fört med sig dit. Men hon vägrade
enständigt att förtära något, och tillbragte hela
denna natt under djupa konvulsiviska snyftningar
öfver sin, i alla hänseenden så olyckliga belägenhet,