ersättning för det goda den lemnat. Gif, till en början, blott en del af denna potates och säd till boskapen. Vårt landtbruk skulle snart få ett annat utseende, och vår boskap, fortare än vi ens ana, erhålla de nu bristande egenskaperne, snabbvusenhet och gödningsförmåga och mjölkrikhet. Fråga engelsmännen, hvarigenom de uppbragt sina så väl boskapssom fårracer till en sådan fulikomlighet. Gifva de oss ett ärligt svar, så blifser det: genom omsorgsfull vård, stark och väl afpassad föda, i förening med ett uthållande, noggrannt studium och deraf vunnen sakkännedon:; men deras svar blifver ej blott och bart genom kreaturs införskrifvande från utlandet,. På 1700:talet förskaffade de sig visserligen goda djur utifrån till de inhemskes upphjelpande, men sedermera försågo de sig med boskap från egna landskap. Hos oss gillas sällan eiler aldrig något inhemskt. Första steget till en förbättrad ladugårdsskötsel bestir ,visserligen deruti, att landtmannen ordnar sitt jordbruk så, att han vinner ymnig och god fodertillgång, hvarigenom han sättes i tillfälle, att, såsom sig vederbör, underhålla sin ladugård. Detta åter bör verkställas såsom enda medlet till en förökad sädesproduktion, men ej med dess fullkomiliga uteslutande. Vi svenskar begagna 0s3s gerna af ytterligheter. Innan detta steg imedlertid är allmänneligare taget — och hvem vågar påstå. att det är förhållandet hos oss? — hvartiil skulle då dyrbara kreatursracers införande gagna, om ej, för att de skulle undergå samma olika öde, som de i äldre tider vid Strömsholm och Ottenby anlagde holländerierne? Hågen för landtbrukets förbättrande är nu möjligen mera väckt; men framstegen alltför obetydliga och enstaka. Kongl. Landtbruksakademien uppgilver uti sitt underdåniga utlåtande till Kongl. Maj:t, angående införskrifning af utländsk raceboskap, såsom ett gemensamt kännetecken på all den ursprungliga svenska boskapen, dess dverglika, nästan vanskapligt formade gestalt, och dess otjenlighet som gödboskap,; men svält ett ädelt utländskt djur så, som vi svälta våra, få se hvad gestalt det antager, och huru tjenligt det sedermera blir att göda. Uppfödde vi vår inhemska boskap vid ett rikt, i stället för ett knappt kosthåll,, så skulle den nog betala det ökade fodret. Det medgilves gerna, att den långsamma utvecklingen och senvuxenheten orsakas genom svält; men ej att den blifvit en race-egenskap; ty efter de minsta bondkor och en liten inhemsk tjur, har insändaren af dessa rader uppfödt, ej allenast temligen stora, hulliga och ganska mjölkgifvande qvigor, utan ock stutar, som vid knappa 4 års ålder hållit fulla 42 qvarter, ehuru de förut blifvit tamde, samt ej erhållit någon öfverdrifven fodring. Mjölkrikheten åter frånkännes ej alldeles våra inhemska kor, ehuru den säges vara så litet en konstant tillhörighet hos våra inhemske hornboskapsracer, att man aldrig vågar med säkerhet räkna på, att kalfven efter en god ko äfven skall blifva god,. Hvar gifvas icke undantag i naturen? Beror ej äfven mjölkrikheten på beten och fodertillgång: och uppföda vi ej allt för ofta, utan urval, äfven qvigor efter dåliga mjölkkor? — En oförgriplig sanning är, att man hos vår boskapsafvel alldeles lemnat ur sigte gödningsförmågan; ty vanligen svälta vi dem ifrån deras födelsetid, på sin höjd, några månader när före deras död. Man må derföre ej undra på, om det ej lönar mödan att göda en gammal, af drank tandlös, under hela sin lifstid utsvält ko, samt att då hennes bästa mjölkningsålder är förbi, hon endast kan föryttras till vanprisp. Man behöfver blott en kort tid vårda sig om boskap, för att snart finna den högst olika benägenheten hos hvarje djur till mjölkrikhet eller gödningsförmåga; men att derefter göra ett klokt urval vid påläggningen, ledande till det mål man eftersträlvar, fordrar en outtröttlig uppmärksamhet, kunskap och erfarenhet; och huru skall detta vinnas så länge man ej inser att vår inhemska boskap ej kan vexa, gödas eller mjölka under en oupphörlig svält? Såsom exempel på snabbvuxenhet framdragas de i England förädlade får-racerne. Ettårs gamla får lära nu säljas af samma storlek och till samma ändamål, som förr fem år gamla. Vinsten af att första året och allt framgent rikeligen föda sina får inses lätt; men deraf bevisas ej, som artikelinsändaren antyder, att med samma foder, som då producerade ett får, produceras nu fem; ty fem så stora årsgamla får hafva säkerligen i proportion erhållit mera foder. Af intet blir intet. Det förmenas, att varaktighet saknas i hvarje enskildt företag, i det att hvad i decennier blifvit uppbygdt, kan, om allt beror på en enskild, åter i ett ögonblick nedrifvas, genom denne endes nyck, obestånd eller död;. — Det är väl ej på en eller få enskilde, som vår boskapsafvels förbättrande skall bero. På.de enskildes nycker beror det ju äfven, att begagna sig af Stam-holländerierna eller ej. Vi måste alla söka verka till det önskade målet. Hvad nytta skulle det annars medföra, om vi än hade ett holländeri i hvarje socken, om ej att rikta eller ruinera den äfven dödlige stamholländeri-innehafvaren? Fruktansvärdt är, att det i närvarande stund skulle blitva deras egentliga följd; och således 1:o ovisst, om i en framtid en bättre boskaps-race hos oss skulle vinnas; 2:o alltid oafgjordt, om man efter ett eller annat århundrade ändå skulle kunna komma till samma punkt, som man redan