ersättning för det goda den lemnat. Gif, till en
början, blott en del af denna potates och säd
till boskapen. Vårt landtbruk skulle snart få ett
annat utseende, och vår boskap, fortare än vi ens
ana, erhålla de nu bristande egenskaperne, snabb-
vusenhet och gödningsförmåga och mjölkrikhet.
Fråga engelsmännen, hvarigenom de uppbragt
sina så väl boskaps- som fårracer till en sådan
fulikomlighet. Gifva de oss ett ärligt svar, så
blifser det: genom omsorgsfull vård, stark och
väl afpassad föda, i förening med ett uthållande,
noggrannt studium och deraf vunnen sakkänne-
don:; men deras svar blifver ej blott och bart
genom kreaturs införskrifvande från utlandet,.
På 1700:talet förskaffade de sig visserligen goda
djur utifrån till de inhemskes upphjelpande, men
sedermera försågo de sig med boskap från egna
landskap. Hos oss gillas sällan eiler aldrig något
inhemskt.
Första steget till en förbättrad ladugårdsskötsel
bestir ,visserligen deruti, att landtmannen ord-
nar sitt jordbruk så, att han vinner ymnig och
god fodertillgång, hvarigenom han sättes i tillfälle,
att, såsom sig vederbör, underhålla sin ladugård.
Detta åter bör verkställas såsom enda medlet till
en förökad sädesproduktion, men ej med dess full-
komiliga uteslutande. Vi svenskar begagna 0s3s
gerna af ytterligheter. Innan detta steg imedler-
tid är allmänneligare taget — och hvem vågar
påstå. att det är förhållandet hos oss? — hvartiil
skulle då dyrbara kreatursracers införande gagna,
om ej, för att de skulle undergå samma olika
öde, som de i äldre tider vid Strömsholm och
Ottenby anlagde holländerierne? Hågen för landt-
brukets förbättrande är nu möjligen mera väckt;
men framstegen alltför obetydliga och enstaka.
Kongl. Landtbruksakademien uppgilver uti sitt
underdåniga utlåtande till Kongl. Maj:t, angående
införskrifning af utländsk raceboskap, såsom ett
gemensamt kännetecken på all den ursprungliga
svenska boskapen, dess dverglika, nästan vanskap-
ligt formade gestalt, och dess otjenlighet som göd-
boskap,; men svält ett ädelt utländskt djur så,
som vi svälta våra, få se hvad gestalt det anta-
ger, och huru tjenligt det sedermera blir att göda.
Uppfödde vi vår inhemska boskap vid ett rikt, i
stället för ett knappt kosthåll,, så skulle den
nog betala det ökade fodret. Det medgilves ger-
na, att den långsamma utvecklingen och senvuxen-
heten orsakas genom svält; men ej att den blif-
vit en race-egenskap; ty efter de minsta bondkor
och en liten inhemsk tjur, har insändaren af dessa
rader uppfödt, ej allenast temligen stora, hulliga
och ganska mjölkgifvande qvigor, utan ock stutar,
som vid knappa 4 års ålder hållit fulla 42 qvar-
ter, ehuru de förut blifvit tamde, samt ej erhål-
lit någon öfverdrifven fodring. Mjölkrikheten å-
ter frånkännes ej alldeles våra inhemska kor, e-
huru den säges vara så litet en konstant tillhö-
righet hos våra inhemske hornboskapsracer, att
man aldrig vågar med säkerhet räkna på, att kalf-
ven efter en god ko äfven skall blifva god,. Hvar
gifvas icke undantag i naturen? Beror ej äfven
mjölkrikheten på beten och fodertillgång: och upp-
föda vi ej allt för ofta, utan urval, äfven qvigor
efter dåliga mjölkkor? — En oförgriplig sanning
är, att man hos vår boskapsafvel alldeles lemnat
ur sigte gödningsförmågan; ty vanligen svälta vi
dem ifrån deras födelsetid, på sin höjd, några
månader när före deras död. Man må derföre ej
undra på, om det ej lönar mödan att göda en
gammal, af drank tandlös, under hela sin lifstid
utsvält ko, samt att då hennes bästa mjölknings-
ålder är förbi, hon endast kan föryttras till van-
prisp. Man behöfver blott en kort tid vårda sig
om boskap, för att snart finna den högst olika be-
nägenheten hos hvarje djur till mjölkrikhet eller
gödningsförmåga; men att derefter göra ett klokt
urval vid påläggningen, ledande till det mål man
eftersträlvar, fordrar en outtröttlig uppmärksam-
het, kunskap och erfarenhet; och huru skall detta
vinnas så länge man ej inser att vår inhemska
boskap ej kan vexa, gödas eller mjölka under en
oupphörlig svält?
Såsom exempel på snabbvuxenhet framdragas
de i England förädlade får-racerne. Ettårs gamla
får lära nu säljas af samma storlek och till sam-
ma ändamål, som förr fem år gamla. Vinsten af
att första året och allt framgent rikeligen föda
sina får inses lätt; men deraf bevisas ej, som ar-
tikelinsändaren antyder, att med samma foder,
som då producerade ett får, produceras nu fem;
ty fem så stora årsgamla får hafva säkerligen i
proportion erhållit mera foder. Af intet blir
intet.
Det förmenas, att varaktighet saknas i hvarje
enskildt företag, i det att hvad i decennier blif-
vit uppbygdt, kan, om allt beror på en enskild,
åter i ett ögonblick nedrifvas, genom denne en-
des nyck, obestånd eller död;. — Det är väl ej
på en eller få enskilde, som vår boskapsafvels
förbättrande skall bero. På.de enskildes nycker
beror det ju äfven, att begagna sig af Stam-hol-
länderierna eller ej. Vi måste alla söka verka
till det önskade målet. Hvad nytta skulle det
annars medföra, om vi än hade ett holländeri i
hvarje socken, om ej att rikta eller ruinera den
äfven dödlige stamholländeri-innehafvaren? Fruk-
tansvärdt är, att det i närvarande stund skulle
blitva deras egentliga följd; och således 1:o
ovisst, om i en framtid en bättre boskaps-race
hos oss skulle vinnas; 2:o alltid oafgjordt, om
man efter ett eller annat århundrade ändå skulle
kunna komma till samma punkt, som man redan