lunda gifvit anledning till den förmodan, att han ic! med någon serdeles välvilja skulle omfatta Prest ståndets angelägenheter och enskilta önskningar, vil återkalla den motion, som ban i det Högvördig Ståndet hade väckt, och som afsåg en underdänig a! sökan om statsanslag, eller understöd af allmänr medel, för bildandet af en Prestenkeoch Pupillka: sa inom Linköpings Stift. Hr Erkebiskopen svarade häruppå afböjande, oc yttrade att motionen icke längre tillhörde den er skilte ledamoten, sedan densamma icke blott blifv behandlad i Presteståndets enskilta Utskott, utan ä ven Betänkondet derom en gång varit föremål få diskussion i det Högvördiga Ständet. D:r St. hade äfven yttrat den mening, att den mic dagsmåltid, hvarmed Presteståndet hade ämnat a fira d. 4 inst. Maj, och till hvilken Statsrådet Sil verstolpe biifvit inbjuden, borde inställas. Denna mening säges hafva blifvit understödd Biskop Holmström, som lär hafva ansett Ständet bö! underrätta Statsrådet Silverstolpe, att Ständet känc sig bedröfvadt öfver hvad nyligen till dess kunska kommit, och att Ståndet således icke ansåg sig upi kalladt till att fira den 4 Maj, som för Ståndet fö alltid borde vara en glädjedag, hvarföre ock den fö samma dag af Ståndet beslutade gemensamma mid dagsmältid kom att inställas. Åtskilliga ledamöter tycktes vara böjde för dett förslag, men Biskop Iallström skall hafva invänd att Bedröfvelse väl icke vore den känsla, hvar: Ståndet vid detta tillfälle borde intagas; helst Står äet, nu som alltid, gått ärligt och öppet till väg och icke hade skäl att ångra det klandrade beslut i lagfrågan, hvilket gerna kunde försvaras, och att å! minstone Presteståndet icke borde i någon män var med detta sitt beslut missbelåtet. Biskopen anså derföre Presteståndet icke böra inställa det tillärnad firandet af d. 14 Maj, utan borde Ståndet på denn dag träda tillsammans, och söka att göra den så gla och treflig, som möjligt. Många ledamöter hördes instämma i denna äsig! och Hr Erkebiskopen lärer äfven för sin del hafv yet, att Ståndet icke borde inställa firandet af de 1 Maj. Efter några vexlade ord, i anledning af en föru under Riksdagen inträffad händelse inom Ståndet, de D:r Thomander exempelvis åberopade, men hvilkei förklarades stå uti intet sammanhang med den ni förevarande, framställdes den frågan, huruvida Stats rådet Silverstolpe redan emottagit inbjudningen til middagen den 4 Moj; och då denna fråga med Ja besvara des, uppstod öfverläggning om, huru Stånde lämpligen skulle komma ifrån denna sin inbjudning på annat sätt, än igenom ett komplett inställande a hela herrligheten. Åtskilliga förslag gjordes, hvilk gingo ut på, att antingen skriftligen, eller genon mundtlig tillsägelse hos Statsrådet återkalla omför mälta inbjudning; men då intet af dessa förslag fann antagligt, blef fråga om att, utan att nämna någo om middagen, skriftligen delgifva Statsrådet Silver stolpe Ståndets tankar i afseende på det mindre lämp liga i Hr Statsrådets uttryck om Presteståndet, un der den om Lag-Utskottets Principbetänkande före lupna debatten på Riddarhuset. En ledamot ansåg en sådan skrifvelse vara af no; enskilt natur, samt att Ståndet, som offeniligen blif vit angripet i en öppen debatt, äfven borde lika of fentligt behandla frågan, samt att den borde ho Ståndet upptagas till diskussion uti ett Plenum, hvar igenom tillfälle biefve att tillsända Statsrådet Silver stolpe ett protokoilsutdrag öfver hvad vid sammö tillfälle förekom och yttrades i Ståndet. En annan ledamot ansåg Presteståndet böra upp skjuta alla åtgärder, intill dess protokollet öfver de batten på Riddarhuset blifvit justeradt, på det Pre steständet mätte erhålla full visshet om de uttryck som biifvit emot detsamma begagnade. En tredje ledamot tyckte, att Presteståndet, som bar försoningens ord på sina läppar, också borde visa i sitt förhållande, att det bär försonligheten i sil! hjerta, och derföre vid detta tilifälle alldeles lemna saken derhän, utan att någonting tillgöra. En fjerde fann att frågan vore af en mera allvarlig natur, och att Ståndet, för sin egen heder, icke kunde låta den passera alldeles obemärkt. Då man beskyllt Ståndet för bristande ärlighet, tyckte han det just vara ett erforderligt bevis på ärlighet, at Ståndet lät den angripande på något sätt få kännedom utaf att Ståndet icke vore likgiltigt eller känslolöst för angreppet och det sårande tillmälet. Dr Stenhammar tillkännagaf, att han på mer än ett sätt erfarit, att Statsrådet Silverstolpes yttrande väckt uppmärksamhet och förvåning hos flera personer, än de ledamöter af Presteståndet, hvilka vid tillfället voro närvarande på Riddarhusets läktare, samt att det redan vore ett allmänt samtalsämne, och att man undrade om det skulle vara möjligt för Presteståndet, att låta saken passera utan att dervid någonting tillgöra. Slutligen anhöll Ständet, att Hr Erkebiskopen ville, å Ståndets vägmar, aflåta till Statsrådet Silverstolpe en skrifvelse, som skulle innehålla, att Hr Statsrådets yttrande vid det omförmälta tillfället var för Ståndet oväntadt och okärt, helst med afseende på Hr Statsrådets innehafvande höga förtroende-embete, samt att Ständet ansåg sig handla ärligt, då det underrättade Hr Statsrådet om dessa sina tänkesätt. Biskop Nibelius föreslog derefter, alt hvad nu passerat och blifvit yttradt hos det Högvördiga Ständet, inom slutna dörrar borde hållas hemligt (!!) och del deraf icke gifvas ät någon, som icke vore ledamot af Ståndet. Samma dag aflät Ir Erkebiskopen, å Ståndets vägnar, den beslutade skrifvelsen till Statsrådet Silverstolpe, och då Ståndet följande dag kl. !V, 2 samlades i sitt sessionsrum, för att tillsammans med de öfriga RiksStänden uppvakta H. M. Konungen och lyckönska till återkomsten från Brödrariket, var en afskrift af nyssnämnda skrifvelse tillgänglig och cirkulerade mellan de närvarande ledamöterne, så att hvar och en kunde deraf taga kännedom. (Min. lofvar fortsättn.) km Ome—--———————— — H. K. H. Kronprinsen samt prinsarne Oscar och August bivistade i går den vid gymnastiska Centralinstitutet härstädes anställda, offentliga examen. — I ndarvrrättalcaorna från Talaatad mand matar