Kuhlau. Den sjöngs af herrar Gäönther och Wallin med ensemble och ett karakteristiskt föredrag dock togs den första Allegron i något för hastig! tempo, hvarigenom den syllabiska sången i denna sats föll sig något ovig. — Den annonserade duetten för fruntimmersröster ur Othello utbyttes. i anledning af fru Liedbergs opasslighet, mot den vackra duon ur Jessonda af Spohr. Ehuru detta svåra nummer troligen ej hunnit behörigen instuderas, inlade dock fru Gelhaar och herr Strandberg förtjenst i sitt utförande deraf, endast att fru Gelhaar, som denna afton var särdeles vid röst, ej kunde motstå frestelsen att anbringa ett par små kaprioler i andanten, hvilka ej voro på sin plats. — Utom detta nummer uppträdde fru Gelhaar äfven med en solo, nemligen Törnrosenv ur Spohrs Zemire och Azor. Ju mera främmande stylen i denna musik egentligen är för fru Gelhaars artistiska riktning, dess mera bör man ock loforda hennes lyckade bemödande att göra sig hemmastadd deruti; och utom ett par små oefterrättligheter i kapriolväg, som äfven här icke felades, kan man emot fru Gelhaars föredrag a! den herrliga romansen endast anmärka hennes uttryck af passion, hvilket nästan alltigenom saknar motsvarighet i den lugna, klara kompositionen. I alla öfriga afseenden bevittnade fru Gelbaars sång i detta nummer ett sorgfälligt studium, en musikalisk uppfattning af kompositionens karakter — Hr Strandberg sjöng denna afton äfven 2:ne romanser af Lindblad, bland hvilka den första, Föresats, har en enkel och rätt behaglig melodi; den andra. som vi först vid detta tillfälle lärde känna, tycks vara en landtlig skildring, i skjutsgossens manår. Hr Lindblad har en synnerlig styrka i uppfattandet af Nordiska karakterer och scener, helst ur det lägre lifvet; dock väljer han icke alltid de lämpligaste sidorna af dessa ämnen till behandling, och sålunda laborerar äfven denna sång med en viss rustik tölpighet, som visserligen i verkligheten ursäktas hos råa naturbarn, men ingalunda passar i någon konstform, hvilken ovilkorligen utesluter allt oädelt, eller hvad som saknar möjligheten att förädlas. —U—