Kuhlau. Den sjöngs af herrar Gäönther och Wal-
lin med ensemble och ett karakteristiskt föredrag
dock togs den första Allegron i något för hastig!
tempo, hvarigenom den syllabiska sången i denna
sats föll sig något ovig. — Den annonserade du-
etten för fruntimmersröster ur Othello utbyttes.
i anledning af fru Liedbergs opasslighet, mot den
vackra duon ur Jessonda af Spohr. Ehuru detta
svåra nummer troligen ej hunnit behörigen instu-
deras, inlade dock fru Gelhaar och herr Strand-
berg förtjenst i sitt utförande deraf, endast att
fru Gelhaar, som denna afton var särdeles vid
röst, ej kunde motstå frestelsen att anbringa ett
par små kaprioler i andanten, hvilka ej voro på
sin plats. — Utom detta nummer uppträdde fru
Gelhaar äfven med en solo, nemligen Törnrosenv
ur Spohrs Zemire och Azor. Ju mera främman-
de stylen i denna musik egentligen är för fru
Gelhaars artistiska riktning, dess mera bör man
ock loforda hennes lyckade bemödande att göra
sig hemmastadd deruti; och utom ett par små o-
efterrättligheter i kapriolväg, som äfven här icke
felades, kan man emot fru Gelhaars föredrag a!
den herrliga romansen endast anmärka hennes ut-
tryck af passion, hvilket nästan alltigenom saknar
motsvarighet i den lugna, klara kompositionen. I
alla öfriga afseenden bevittnade fru Gelbaars sång
i detta nummer ett sorgfälligt studium, en musi-
kalisk uppfattning af kompositionens karakter —
Hr Strandberg sjöng denna afton äfven 2:ne ro-
manser af Lindblad, bland hvilka den första, Fö-
resats, har en enkel och rätt behaglig melodi;
den andra. som vi först vid detta tillfälle lärde
känna, tycks vara en landtlig skildring, i skjuts-
gossens manår. Hr Lindblad har en synnerlig
styrka i uppfattandet af Nordiska karakterer och
scener, helst ur det lägre lifvet; dock väljer han
icke alltid de lämpligaste sidorna af dessa ämnen
till behandling, och sålunda laborerar äfven denna
sång med en viss rustik tölpighet, som visserligen
i verkligheten ursäktas hos råa naturbarn, men
ingalunda passar i någon konstform, hvilken ovil-
korligen utesluter allt oädelt, eller hvad som sak-
nar möjligheten att förädlas. —U—