HERR KONSERTMÄSTAREN BERWALDS SOIRE. Ofvannämnde företag, hvars behållning Hr Berwald bestämde till understöd åt en på sin tid utmärkt konstbroders behöfvande familj, hade så mycket mera förtjent att krönas med framgång, som det icke allenast stödde sig på den goda viljan, utan ock, enligt hvad programmet utvisade, var arrangeradt på ett sätt, som motsvarade den vackra afsigten med det hela. Men allmänheten tycks omsider hafva tröttnat vid de alltför talrika konsertnöjena, och det vackra vårvädret under förra veckan egnade sig ej till att förbättra denna omständighet — hvaraf följden var, att soircen fick utseendet af en temligen folktom repetition, och gaf, som det berättas, i stället för den påräknade vinsten, en förlust af 70 å 80 Rdr Bko. Man får ej undra öfver, att anblicken af det glesa auditoriet och känslan af den förfelade goda intentionen ej alltid kunde försätta artisterna i det lynne, som erfordras för att verka med anda och lif: Beethovens herrliga Septett, hvilken gafs fullständig — härstädes för första gången offentligen, så vida ref. känner — gick visserligen utan väsendtliga skäl till anmärkningar, men likväl ej så con amore, så helgjutet, som Beethovens skapelser erfordra det. — Hr Berwald sjelf uppträdde, utom med violinpartiet i septetten, äfven med variationer al Paganini: en komposition, som tycks hafva lånat sitt egentliga intresse från Maestrons pikanta personlighet, då han sjelf föredrog den. Den är för öfrigt rikligen utrustad med vidunderliga svårigheter af alla slag, dem Hr Berwald öfvervann med mycken säkerhet och energi, och synnerligast utmärkte han sig vid utförandet af den trestämmiga satsen, der förmågan att spela rent sättes på ett ganska allvarsamt prof. För öfrigt lärer denna pjes icke från början befunnit sig på repertoiren, utan först blifvit vald, sedan den stora dubbelsonaten i A moll af Beethoven i brist på bilräde måst uteslutas. — Den bekanta Notturnon för violoncell af Kummer gals af Hr Sack med detta älskvärda elegiska uttryck, hvilket han så har i sin makt och som så väl öfverensstämmer med den honom egna klara och etheriska violoncelltonen. — Afven Hr Löwegren lät höra sig med en solo: det var ryska folkmelodier — kraftiga vilda naturljud, dem Hr Leopold von Meyer bemödat sig att bibringa någon civilisation. Troligen har Hr von Meyer funnit det för svårt att inplanta salongsturnyr hos dessa steppernas trotsiga barn, emedan han efter något piruetterande snart afstod från leken. — Hr Löwegren utmärkte sig, såsom vanligt, genom ett sanska precist och delikat spel. Bland sångnumren nämna vi den lifliga dramaliska duetten för mansröster ur Röfvarborgen af mes Va Ra i 4 ER tr LT TE RR