Becker. sedan han läst lagen för skolmästare, fö det de förföra genialiska hufvuden, utropar han: vår tid tillkommer ingen stor byggnad, ingen mil ning, ingen genialisk vetenskaplig bok, allt är bar smörja, med undantag af herr Beckers höga tankai Då fransmännen sade: vi vilja ha Rhen, svarade dei store mannen: aSie sollen ihn nicht haben; hvaröt ver hela den lärda verlden förvånades. För denn stora vishets skull erhöll han många skänker och c bägare, för att derur dricka helsodricka. För denn Beckers vishets skull sändes många lärda till Wie och Berlin, för att lära sig sitta säkert och tala vis het som Becker; men man hörde aldrig något vista dem, under det ryktet öfver allt utbasunade vår Bec ker. Var derföre högaktningsfullt helsad af mig, mir goda Becker! Om du har rätt, så vill jag evigt för blifva din vän, och får du orätt, så är det säker hvarken din eller min skull. Jag hade råkat smek: en Greks älskarinna något litet, och då det kom til hans kunskap, gjorde jag honom uppmärksam på mit grå skägg. Det gör ingenting till saken, svarad han, skymlar äta också hafral Täbingen har et präktigt läge och akademien lifvas af en talrik stu dentbefolkning. — Hvilka känslor väcka ej de musi kaliska namnen Leonidas, Scipio och Cesar emot vår: krigsbjeltars Ochs och Hähnerbein! På detta hop pande och osammanhängande sätt är hela boker skrifven. Från Rhen reser han till Holland, och derifrår kommer han med ett språng till Böhmen och lika hastigt till Galizien, der han besöker saltgrufvorns i Wieliezka. De inbringa millioner åt de fiskaliserande. Saltvattnet pumpas upp ur grufvorna och ledes genom kanaler i Weichseln; desse äro omgifne af vakt, på det de fattiga också måste köpa. — I Wieliezka bad en fattig hustru med ett barn på armen honom om en kreuzer för att kunna köpa salt. Folk af arbetsklassen, som komma till saltgrufvorna för att bese dem, bli visiterade när de lemna dem, och man fråntager dem det minsta stycke, på det