Becker. sedan han läst lagen för skolmästare, fö
det de förföra genialiska hufvuden, utropar han:
vår tid tillkommer ingen stor byggnad, ingen mil
ning, ingen genialisk vetenskaplig bok, allt är bar
smörja, med undantag af herr Beckers höga tankai
Då fransmännen sade: vi vilja ha Rhen, svarade dei
store mannen: aSie sollen ihn nicht haben; hvaröt
ver hela den lärda verlden förvånades. För denn
stora vishets skull erhöll han många skänker och c
bägare, för att derur dricka helsodricka. För denn
Beckers vishets skull sändes många lärda till Wie
och Berlin, för att lära sig sitta säkert och tala vis
het som Becker; men man hörde aldrig något vista
dem, under det ryktet öfver allt utbasunade vår Bec
ker. Var derföre högaktningsfullt helsad af mig, mir
goda Becker! Om du har rätt, så vill jag evigt för
blifva din vän, och får du orätt, så är det säker
hvarken din eller min skull. Jag hade råkat smek:
en Greks älskarinna något litet, och då det kom til
hans kunskap, gjorde jag honom uppmärksam på mit
grå skägg. Det gör ingenting till saken, svarad
han, skymlar äta också hafral Täbingen har et
präktigt läge och akademien lifvas af en talrik stu
dentbefolkning. — Hvilka känslor väcka ej de musi
kaliska namnen Leonidas, Scipio och Cesar emot vår:
krigsbjeltars Ochs och Hähnerbein! På detta hop
pande och osammanhängande sätt är hela boker
skrifven.
Från Rhen reser han till Holland, och derifrår
kommer han med ett språng till Böhmen och lika
hastigt till Galizien, der han besöker saltgrufvorns
i Wieliezka. De inbringa millioner åt de fiskalise-
rande. Saltvattnet pumpas upp ur grufvorna och le-
des genom kanaler i Weichseln; desse äro omgifne
af vakt, på det de fattiga också måste köpa. — I
Wieliezka bad en fattig hustru med ett barn på ar-
men honom om en kreuzer för att kunna köpa salt.
Folk af arbetsklassen, som komma till saltgrufvorna
för att bese dem, bli visiterade när de lemna dem,
och man fråntager dem det minsta stycke, på det