————K.-————..—. . —Z—ii ÖS SYSTER MARGARETHA. BERÄTTELSE AF J. N. VOGL. Det är nu nära trettio år sedan jag, såsom ledamot af statsrådet i Paris, erhöll befallning att inspektera fängelserna och hospitalerna i några af Frankrikes departementer, och I sådant afseende kom jag till x—x, för att der visitera inrältningen för vansinniga. Jag hade genomgått den del af huset, der männerna voro inspärrade. Föreståndaren och läkaren hade fört mig från cell till cell och med den kallsinnighet, somr vanan alstrar, visat mig denna eländets skådeplats. Det förekom mig, såsom hade dessa män, hvilka med så mycket nit och tålamod skötte sin sorgliga befattning, visat mig salarne i ett museum och förklarat konsteller naturhistoriska föremål. Min nyfikenhet var tillfredsställd genom berättelser om handlingar af de vansinnige och anfall af raseri hos flera af de olycklige, hvilka jag nu fann stilla och nedslagna i deras celler, och jag längtade att få lemna denna jämrens boning. Men dessförinnan skulle jag besöka fruntimmernas hospitium, .och man införde mig först i en sal, der de barmhertiga systrarne befunnod sig, hvilka besörjde sjukvården. Efter några ord till föreståderskan, ämnade vi företaga visitationen, då jag såg en ung syster närma sig till läkaren, frågande med fruktande och rörd stämma: Huru finner ni den olycklige i dag?, Jag betraktade henne nogare. Hon var ung och utomordentligt skön, men blek och nedslagen. ä Läkaren svarade: Ingen förändring, och sådan är ej att vänta Han vände sig sedan till mig och sade: Hon frågade efter en vansinnig, i hvars öde hon tager en nära del., — )Det var den i M 47, i slutet af korridoreny tillade föreståndaren. — Jag erinrade mig verkligen nu en ung man, i fullt raseri, som var fastkedjad vid sängen.