se, såsom straff, hotar han (pag. 52) handtverkerier-
ne dermed, att en för långt utsträckt arbetsflit, in-
om de på statens bekostnad underhållne fängelser,
skulle i längden blifva för det fria arbetet förderf-
ligt. Han förespeglar deraf, i afseende på afsättnin-
gen till den allmänna förbrukningen, en täflan,
som från handtverkerierne kunde komma att al-
stra klagomål, hvilka, lemnade utan uppmärksam-
het, skulle åstadkomma ett missnöje, en nöd, en
förlägenhet, hvarutur nya brott vore att bevara!
Det inses lätt, att denna framställning är ämnad at
verka på Borgareståndet. Den innebär ett strids-
äpple, förut under riksdagen, kanske mer än som ve-
derbort, inom Ståndet omtvistadt och i dessa dagar
formligen bearbetadt till en Borgareståndets serskilda
adress till Regeringen. Jag ärnar icke göra en re-
kåpitulation af hvad jag deröfver redan anfört. Stri-
gen i denna del hörer icke hit. Jag förklarar alle-
nast, att den reservant, som i nu förevarande vig-
tiga sak inblandat en så kallad privilegii-fråga af
nyssnämnda art, låtit hänföra sig utöfver gränsen
för den argumentation, som, fri från all missledande
syftning, stöder sig på en sann uppfattning af repre-
sentantkallets höga värde.
I
Vid förra riksmötet opponerade jag mig mot Ri-
kets Ständers då, utan Regeringens proposition, be-
slutade, alltför stora anslag till fängelsebyggnader.;
Jag sökte, ehuru utan framgång, visa att en större
del af detta anslag bordt anstä, intill dess skiljaktiga
åsigter om de olike fängelse-systemerna hunnit att,!
på erfarenhetens väg, stadga sig till en säker opi-
nion derutinnan. I denna synnerligen grannlaga
fråga har LagUtskottet, efter hvad mig synes, med
prisvärd varsamhet förfarit. Ehuru Utskottet gifvit
obetingadt företräde ät ensamhetsfängelise, har Ut-
skottet likväl, i likhet med Lagberedningen, icke
tillstyrkt detta straffsätts fullständiga införande på
en gång, utan endast i de två lägsta straffgraderna.
Utskottet har derjemte föreslagit, att rättighet må
lemnas Kongl. Maj:t att pröfva i hvad mån ensam-
hetsfängelse må i hvar af dessa grader, och seder-
mera i andra fängelsegrader under den första infö-
tas, allt med hänsigt till statens tillgångar och er-
farenhetens vittnesbörd, både om systemets allmänna
gagnelighet och om rätta tidmåtten vid dess tillämp-
ning. Detta förslag, som utmärker sig för all den
försigtighet, hvartill olika omdömen om penitentiär-
Tängelsestraffens resultater i främmande länder skä-
ligen bordt föranleda, har, oaktadt sin inneboende,
mot förhastade åtgärder betryggande egenskap, blif-
vit af Hr Zagergren benämndt såsom en alltför vid-
sträckt obetingad tillstyrkan. Efter denna ogrun-
dade, sig sjelf vederläggande framställning, har Hr
Lagergren, utan att uppgöra kalkyler och utan att
utföra summor, antagit såsom obestridligt (pag. 49),
att Sverge icke förmår i sina straffinrättningar in-
föra ett allmännare bruk af ensamhetsfängelse-syste-
met. Häröfver behöfver nu icke tvistas, ty om Hr
Lagergrens förutsättning skulle befinnas riktig, så
kommer, i händelse LagUtskottets förslag godkännes,
ett dyjikt allmännare bruk af besagde straffsätt san-
nolikt icke att äga rum. Den anmärkning må lik-
väl tillåtas, dels att en icke ringa del af de på fän-
ge!sebyggnader redan nedlagde kostnader skul!e vara
onyttigt förspilld, i fall Rikets Ständer i anseen-
de till fängelsesystemet besluta på det af Hr La-
gergren föreslagna oefterrättliga sätt, dels ock att
varning för öfverdrifna, statens förmåga öfverstigan-
de utgifter tyckes vara af nog sällsam art från en
sida, der man, under fordna riksdagsförhållanden an-
sett sig kunna, utur synpunkten af landets allmän-
na prosperite, påyrka bifall till, snart sagdt, alla af
Regeringen äskade statsanslag utan undantag. Hvad
nu beträffar nyssnämnda varning, med hänsigt till
den nya kriminal-lagstiftningens ekonomiska detaljer,
så kan det visserligen icke nekas, att en sträng hus-
hållning med statens medel skulle märkligen befräm-
jas, derest, medelst undseende för förbrytelser mot
samhällsordningen, de flesta straffanstalter gjordes
umbärliga , men de bittra följderna af en så sam-
hällsvidrig statshushållning skulle snart röja sig på
ett sätt, hvars skildring den värde reservanten sä-
kerligen önskar må utcblifyva. En erfarenhet, som
icke hvilar på främmande grund, och således icke
kan sägas vara hemtad från utlandet, är att de nu
i Sverge existerande fängelser och korrektions-inrätt-
ningar äro brottens förnämsta plantskolor. För att
härutinnan komma till erforderlig visshet, behöf-
ves blott rådfråga staden Stockholms brottmåls-
domare. De upplysningar, som af dem kunna vin-
nas, både om verkningarne af fångarnes gemensam-
het till brottens tillväxt och om den allmänna sä-
kerhetens våda af ytterligare uppskof med antagan-
de- af en förbättrad straff-lag och ett nytt straff-
system, äro tillräcklige, för att skingra äfven de
bäst motiverade tvifvel om reformens nödvändighet.
Denna nödvändighet kan icke annat än djupt kännas
af landets ädlaste och mest tänkande jurister och
statsmän - Sist församlade Ständer anmälde inför
tronen, att behofyet af en förbättrad brottimålslag-
stiftning blefye med hvarje dag mer bjudande. En,
sedan förra riksdagen vunnen, sorglig erfarenhet
gifver ökad vigt åt Ständernas nyssnämnda förkla-
rande. Inga tidsbilder behöfva i detta afseende fram-
ställas. De äro förvarade i de sednare ärens välbe-
kanta brottmålsannaler. Till pröfning hos högsta
domstolen förekomma hvarje vecka flera mordran-
sakningar, bland hyilka en icke ringa del företer
exempel på grymheter af sällspord art. En hvar, som
icke önskar fortfarandet af det rättslöshetstillstånd
som, utan öfyerdrift, kan sägas hafya i många fal
genom den gamla brottmålslagens otillämplighet upp:
kommit, lärer utan tvifvel på det högsta nitälska för
den reform, hvarom nu är fråga. Då jag vid 1840