se, såsom straff, hotar han (pag. 52) handtverkerierne dermed, att en för långt utsträckt arbetsflit, inom de på statens bekostnad underhållne fängelser, skulle i längden blifva för det fria arbetet förderfligt. Han förespeglar deraf, i afseende på afsättningen till den allmänna förbrukningen, en täflan, som från handtverkerierne kunde komma att alstra klagomål, hvilka, lemnade utan uppmärksamhet, skulle åstadkomma ett missnöje, en nöd, en förlägenhet, hvarutur nya brott vore att bevara! Det inses lätt, att denna framställning är ämnad at verka på Borgareståndet. Den innebär ett stridsäpple, förut under riksdagen, kanske mer än som vederbort, inom Ståndet omtvistadt och i dessa dagar formligen bearbetadt till en Borgareståndets serskilda adress till Regeringen. Jag ärnar icke göra en rekåpitulation af hvad jag deröfver redan anfört. Strigen i denna del hörer icke hit. Jag förklarar allenast, att den reservant, som i nu förevarande vigtiga sak inblandat en så kallad privilegii-fråga af nyssnämnda art, låtit hänföra sig utöfver gränsen för den argumentation, som, fri från all missledande syftning, stöder sig på en sann uppfattning af representantkallets höga värde. I Vid förra riksmötet opponerade jag mig mot Rikets Ständers då, utan Regeringens proposition, beslutade, alltför stora anslag till fängelsebyggnader.; Jag sökte, ehuru utan framgång, visa att en större del af detta anslag bordt anstä, intill dess skiljaktiga åsigter om de olike fängelse-systemerna hunnit att,! på erfarenhetens väg, stadga sig till en säker opinion derutinnan. I denna synnerligen grannlaga fråga har LagUtskottet, efter hvad mig synes, med prisvärd varsamhet förfarit. Ehuru Utskottet gifvit obetingadt företräde ät ensamhetsfängelise, har Utskottet likväl, i likhet med Lagberedningen, icke tillstyrkt detta straffsätts fullständiga införande på en gång, utan endast i de två lägsta straffgraderna. Utskottet har derjemte föreslagit, att rättighet må lemnas Kongl. Maj:t att pröfva i hvad mån ensamhetsfängelse må i hvar af dessa grader, och sedermera i andra fängelsegrader under den första infötas, allt med hänsigt till statens tillgångar och erfarenhetens vittnesbörd, både om systemets allmänna gagnelighet och om rätta tidmåtten vid dess tillämpning. Detta förslag, som utmärker sig för all den försigtighet, hvartill olika omdömen om penitentiärTängelsestraffens resultater i främmande länder skäligen bordt föranleda, har, oaktadt sin inneboende, mot förhastade åtgärder betryggande egenskap, blifvit af Hr Zagergren benämndt såsom en alltför vidsträckt obetingad tillstyrkan. Efter denna ogrundade, sig sjelf vederläggande framställning, har Hr Lagergren, utan att uppgöra kalkyler och utan att utföra summor, antagit såsom obestridligt (pag. 49), att Sverge icke förmår i sina straffinrättningar införa ett allmännare bruk af ensamhetsfängelse-systemet. Häröfver behöfver nu icke tvistas, ty om Hr Lagergrens förutsättning skulle befinnas riktig, så kommer, i händelse LagUtskottets förslag godkännes, ett dyjikt allmännare bruk af besagde straffsätt sannolikt icke att äga rum. Den anmärkning må likväl tillåtas, dels att en icke ringa del af de på fänge!sebyggnader redan nedlagde kostnader skul!e vara onyttigt förspilld, i fall Rikets Ständer i anseende till fängelsesystemet besluta på det af Hr Lagergren föreslagna oefterrättliga sätt, dels ock att varning för öfverdrifna, statens förmåga öfverstigande utgifter tyckes vara af nog sällsam art från en sida, der man, under fordna riksdagsförhållanden ansett sig kunna, utur synpunkten af landets allmänna prosperite, påyrka bifall till, snart sagdt, alla af Regeringen äskade statsanslag utan undantag. Hvad nu beträffar nyssnämnda varning, med hänsigt till den nya kriminal-lagstiftningens ekonomiska detaljer, så kan det visserligen icke nekas, att en sträng hushållning med statens medel skulle märkligen befrämjas, derest, medelst undseende för förbrytelser mot samhällsordningen, de flesta straffanstalter gjordes umbärliga , men de bittra följderna af en så samhällsvidrig statshushållning skulle snart röja sig på ett sätt, hvars skildring den värde reservanten säkerligen önskar må utcblifyva. En erfarenhet, som icke hvilar på främmande grund, och således icke kan sägas vara hemtad från utlandet, är att de nu i Sverge existerande fängelser och korrektions-inrättningar äro brottens förnämsta plantskolor. För att härutinnan komma till erforderlig visshet, behöfves blott rådfråga staden Stockholms brottmålsdomare. De upplysningar, som af dem kunna vinnas, både om verkningarne af fångarnes gemensamhet till brottens tillväxt och om den allmänna säkerhetens våda af ytterligare uppskof med antagandeaf en förbättrad straff-lag och ett nytt straffsystem, äro tillräcklige, för att skingra äfven de bäst motiverade tvifvel om reformens nödvändighet. Denna nödvändighet kan icke annat än djupt kännas af landets ädlaste och mest tänkande jurister och statsmän Sist församlade Ständer anmälde inför tronen, att behofyet af en förbättrad brottimålslagstiftning blefye med hvarje dag mer bjudande. En, sedan förra riksdagen vunnen, sorglig erfarenhet gifver ökad vigt åt Ständernas nyssnämnda förklarande. Inga tidsbilder behöfva i detta afseende framställas. De äro förvarade i de sednare ärens välbekanta brottmålsannaler. Till pröfning hos högsta domstolen förekomma hvarje vecka flera mordransakningar, bland hyilka en icke ringa del företer exempel på grymheter af sällspord art. En hvar, som icke önskar fortfarandet af det rättslöshetstillstånd som, utan öfyerdrift, kan sägas hafya i många fal genom den gamla brottmålslagens otillämplighet upp: kommit, lärer utan tvifvel på det högsta nitälska för den reform, hvarom nu är fråga. Då jag vid 1840