löningar, men likväl till Österrike och Exgland såson segrare i Italien och Egypten framställde de gamla freds vilkoren i Campo-Formio; då försäkrar hr Thier: helt allvarsamt, att Napoleon gjort sitt anbud af upp: riktig och oegennytutig kärlek till freden, och att Pitts ganska naturliga afslog hade utgått frän en medfödd och sjelfvisk krigslust. Med sådana påståenden motsäser hr Thiers snörrätt det sunda menniskoförståndet och händelsernas logik, och allt detta låter blott sig förklara deraf, att han är lika okunnig om England och dess statsmän, som han är blind för alla Fransmännens fel. Det måste vi likväl erkänna, att Thiers språk är anständigt och värdigt. Han undviker hvarje ohöflighet. Såsom statsman skrifver han kallt och utan passion blott han icke trummar till fälttåg. Denna kalla artighet är på samma gäng en förtjenst och en brist i hans historia. Derafföljer nemligen, att han talar gynnsamt om aila Fransmän: de äro idel aktningsvärdt folk, gens togata, och hvarje skarpt kännetecken på deras karakter kringgås. Så t. ex. då Sieyes föreslog Napoleon till Grand Electeur med en inkomst af 20,000 (motsvarande erkebiskopens i Canterbury), gaf denne det bekanta svaret: håller ni mig för ett svin, så att jag skall låta göda mig i lättja? Ordet svin var i Thiers anständiga prosa lika litet höfviskt som i Racines vers och ur originalsvaret blef derföre detta kraftord uteslutet. Vi hafva varit stränga i några anmärkningar och det emot vår afsigt. Ingen kan mera beundra hr Thiers talang såvälsäsom historieskrifvare som talare, än vi; men franska kejsardömets historia är ett thema, hvaröfver Britter och Fransmän icke kunna lätt sämjas, och hr Thiers ställning såväl i intellektuelt som politiskt afseende gifver en stor vigt till hans förvillelser och fel, hvilka man måhända förgäfves söker bekämpa, men emot hvilka det är en pligt att söka nedlägga en protest. se RE RR a