löningar, men likväl till Österrike och Exgland såson
segrare i Italien och Egypten framställde de gamla freds
vilkoren i Campo-Formio; då försäkrar hr Thier:
helt allvarsamt, att Napoleon gjort sitt anbud af upp:
riktig och oegennytutig kärlek till freden, och att
Pitts ganska naturliga afslog hade utgått frän en med-
född och sjelfvisk krigslust. Med sådana påståenden
motsäser hr Thiers snörrätt det sunda menniskoför-
ståndet och händelsernas logik, och allt detta låter
blott sig förklara deraf, att han är lika okunnig om
England och dess statsmän, som han är blind för
alla Fransmännens fel. Det måste vi likväl erkänna,
att Thiers språk är anständigt och värdigt. Han
undviker hvarje ohöflighet. Såsom statsman skrifver
han kallt och utan passion blott han icke trummar
till fälttåg. Denna kalla artighet är på samma gäng
en förtjenst och en brist i hans historia. Derafföl-
jer nemligen, att han talar gynnsamt om aila Frans-
män: de äro idel aktningsvärdt folk, gens togata,
och hvarje skarpt kännetecken på deras karakter
kringgås. Så t. ex. då Sieyes föreslog Napoleon till
Grand Electeur med en inkomst af 20,000 (mot-
svarande erkebiskopens i Canterbury), gaf denne det
bekanta svaret: håller ni mig för ett svin, så att jag
skall låta göda mig i lättja? Ordet svin var i
Thiers anständiga prosa lika litet höfviskt som i Ra-
cines vers och ur originalsvaret blef derföre detta
kraftord uteslutet.
Vi hafva varit stränga i några anmärkningar och
det emot vår afsigt. Ingen kan mera beundra hr
Thiers talang såvälsäsom historieskrifvare som talare,
än vi; men franska kejsardömets historia är ett the-
ma, hvaröfver Britter och Fransmän icke kunna lätt
sämjas, och hr Thiers ställning såväl i intellektuelt
som politiskt afseende gifver en stor vigt till hans
förvillelser och fel, hvilka man måhända förgäfves
söker bekämpa, men emot hvilka det är en pligt att
söka nedlägga en protest.
se RE RR a