nöta honom vid dörren, frågande: Sun van: nuru
com du härin? Stode det i min magt, skulle jag
eda ut honom med gessa ord: du gick säkert vilse;
ill plogen, kanske till något annat skickades du,
nen icke hit. Du har lupit utan att vara sänd.
Det skulle lemna mig skarpare vapen mot för-
löjda tjenstärsberäkningens försvarare, än jag ens vill
egagna, om man kunde gå igenom undervisnings-
verken, taga student- och prestexamina utan så stor
inderbyggnad i elementära studier, som jag förut
att; ty det vittnade ju om att den förhöjda merit-
beräkningen icke förmår att hålla skolan vid lif.
Jag förutsätter således nödiga studier hos hvarje
ing prest. Men till skicklig skollärare fordras ickel.
blott studier — de lärdaste äro stundom de oskick-lA
igaste — utan äfven de der dona informandi, hvilka
ingen kan taga utan de varda gifna. Dessa gåfvor
vexa icke på legerkransen, utan meddelas alldeles
oberoende af denna. Nu kunde ju hända, att brist
på tillgångar hindrar en med rika läraregåfvor ut-
rustad att få lagerkransen, då en annan, som saknar
dem, blir lagerkrönt och såsom sådan anser skolan
och de dubbla åren såsom sin rätt, utestängande
den andre. Nu tvingas den förre med sitt veten-
skapliga sinne, men kanske klena bröst, svaga tal-
organ att bli prest, hvartill kan icke duger, den
sednare att bli skollärare emot sin kallelse, och här-
med blefve både skola och kyrka obelätna, liksom
deras tjenstemän. Så omintetgöres Guds bud af
menskliga stadgar.
Vi hafva ett och annat exempel på ograduerades
användande i skolan, och de försök som skett inom
Linköpings stift tala icke emot min satts. Mig sy-
nes som skulle det icke skada, men väl gagna, om
hvarenda ung prest, under ledning af en skicklig
rektor, användes för någon tid i skolan. De som
hade största fallenheten stannade troligen qvar; men
äfven de andra lärde i skolan rätt mycket, som kom-
me dem till gagn i kyrkan, såsom: att noga genom-
tänka hvad som skall föredragas, att vara tydlig i
framställningssättet och lämpa sig efter åhörarens
fattningsförmåga, att mer hafva för afsigt att lära
och gagna sina åhörare, än att förvåna eller behaga
dem — utom rätt vigtiga psychoiogiska anmärknin-
gar, som komma religionstläraren till mycken n tta.
Skolan låge icke då, som nu, förtryckande öfver kyr-
kan, eller drefve den grymma sats att kyrkan och
det lägre presterskapet är till för skolans skull, utan
att skolan är till äfven för dessas skull. Skolans
och kyrkans tjenstemän stodo då som goda syskon
Bredvid hvarandra, ömsesidigt lifvande och biträdan-
de hvarandra. Denna föreningside mellan skolan
och kyrkan finner jag uttalad i prebendepastoraten.
De gamle ville icke att den lärde skulle innesluta
sig i sin theori, som snäckan i sitt skal, utan låta
den verka i lifvet och pröfvas af erfarenheten. Lik-
som jag fruktar ett nit om Gud utan vishet, så fruk-
tar jag ännu mer en vishet utan att vara ledd och
lifvad af religionens anda.
Oskickligast försvaras den förhöjda meritberäknin-
gen, när man antager den som vederlag för högre
akademiska lärdomsprof. Först och främst äro lär-
dom och tjenstår incommensurabla qvantiteter —
dessutom oskärar och dödar detta begrepp allt äkta
vetenskapligt lif. Barnet kan jag förlåta att det lä-
ser ett blad till för sockerskorpan; mannen åter icke.
Jag vill icke gifva rätt mycket för en lärdom, hvil-
ken man lockats intaga, liksom barnet ett surt me-
dikament för de söta dubbla ären, det feta pastora-
tets skull. Vetenskapen är för högburen att antaga
pigtjenst hos egennyttan och få, som man mången
gång ser, sin orlofssedel, när mälet är vunnet. Jag
tror med Jacob Böhme, att den himmelska Sophia
är en skön jungfru, att följaktligen den som fått se
henne gerna friar till henne, utan att först fråga ef-
ter hemgiften. Han ångrar icke valet. Hon blifver
honom dess kärare, ju närmare han lärer känna
henne. För dem, som älska den himlaburna, för
dem som utmärkt sig för och lefva uti kyrklig ve-
tenskap, må de större pastoraten gerna stå öppne.
Här må årsberäkning upphöra. Dessa må utgöra
kyrkans generalstab, hvartill den af skolans veteraner
bildade icke alltid är den tjenligaste. Genom denna
sednare, som stänger det lägre presterskapets befor-
dran och gör det dermed sömnaktigt, skall, hvad som
icke var behöfligt, att nemligen från skolan hemta
pastorer — ändtligen bli behöfligt, utan att likväl
kunna fylla bristen eller bota det onda som åstad-
kommits.
Då befordringarne mellan kyrkans och skolans lä-
rare knappast har förhållandet af 2 till 5, och då
af 7 pastorater de två, som tillfalla komministrarne,
vanligen äro de svagaste, så hafva dessa icke mycket
hopp om dagligt bröd. Väl hafva vi fått löfte om
ändring. När blott alla skolor, som äro byggda eller
som skola byggas, fått tillräckliga anslag, och alla
skollärare, som nu finnas och framdeles anses behöf-
liga, fått så stora löner som de förmoda sig behöfva
— till dess måste vi, Gud vet af hvad skäl, om icke
för våra synders skull, bestå staten med skolor och
lärare — men sedan, så försäkrar man högtidligt,
skola de förhöjda åren aldrig en dag längre finnas
till. Jag vet icke huru det kommer sig; men för
min svaga blick vill den så bestämda vår frihets-
och förlossningsdag så gerna förvexlas med den yt-
tersta dagen. Vi hafva fått hopp, detta är nu godt
och väl; men om själen kan frossa aldrig så mycket
af hoppets rosenångor ur framtidens paradislundar:
kroppen är och blir en ohjelplig prosaist, sam icke
är nöjd med bara doft och solsken. Jag önskar och
unnar skolan och dess tjenstemän allt godt. Kunna
de få dubbelt mer än de hafva, gerna för mig. Men
hvarföre sammanknippa oss med skollärare och, un-
der närvarande hårda vilkor, Vi tu varda ett? Hög-
tidligt protesterar jag emot denna förening, såsom å
vår sida nödd och tvungen. Jag begär boskillnad.
Vår sak att få behålla våra tjenstår är en fråga.
Skollärarens lön är en annan. Staten bör löna skol-
lärarne, om hon vill ha dem, och församlingen sina
prester, om hon vill hafva dem.
Vördsamt får jag fråga det högv. ståndet, hvad får
jag svara mine kommittenter när de fråga: hvad har
du uträttat åt oss och åt kyrkan för de penningar
vi svält ihop och skickat dig? Får jag fara hem med
I detta svar: de fråga icke efter oss? Jag kämpar icke
för egen vinning. Min förnämsta verksamhets tid är
förbi och jag fär intet gagn af om vårt ok nu lättas.
Min strid gäller icke blott bröd; jag blefve då gan-.
Iska mycket missförstådd; den gäller fast mer den
anda, den lyftning, det glada, fria och förnöjda mo-
det sam kammer af oberoende af hann am an hätn
mm cn
FI he Fr
- et CM —-— on —- AR
AA a —