märkte Ferdinand, grinande, och skubbade sig på
det träffade stället.
Ferdinand!, återtog nu kavalleristen, vill du
icke med mig dricka ett glas champagne på blan-
ka morgonqvisten? Det var du, som gaf mig rå-
det att, friå till min gumma, och, ser du! jag
ville tacka dig derför! Det är icke alltid, man
får tacksägelser för dylika råd, sedan två år för-
flutit från giftermålet. — Jag tycker om ett glas
vin, eller två, på förmiddagen. När jag börjar
att manegera mina treåringar, tar jag mig alltid
åtminstone en halfbutelj. Jag känner mig då
friare i sadeln.,
Osmakliga landtjunkare-vanor, mumlade Fer-
dinand för sig sjelf, att slå i sig vin på förmid-
dagen. Han börjar väl till slut att småsupa.
Du ser litet mokant ut, Ferdinand! återtog
F., så der som du såg ut i våra pojk-år, då du
ville spela förnäm; men neka mig nu icke min
begäran, att tömma ett glas med en gammal ung-
domsvän, som bara längta, att du måtte deran-
gera dina affärer, för att visa dig, huru beredvil-
ligt han skall rita sitt namn under dina förbin-
delser. Dessutom får jag lof att skaffa hundarne
litet mat på värdshuset. De stackarne ha icke
på tre, fyra timmar fått ett guds lån. Se här!
Jag skall hjelpa på dig bonjuren, så behöfver du
icke ropa din betjent. Jag vet sedan gammalt
att du icke kan draga på en väst, utan biträde
af någon, som håller den. Fan så snygga plagg,
du består dig med! Marianne! hvad tänker hon
på? Tror hon, hon är ute på backen? Sitt, Py-
thia! ligg, Diana! håll gläfset, Scipio!
Rätt så! hundfila dem, bror F.! utropade Fer-
dinand, )du för ordet i en republik, der man