märkte Ferdinand, grinande, och skubbade sig på det träffade stället. Ferdinand!, återtog nu kavalleristen, vill du icke med mig dricka ett glas champagne på blanka morgonqvisten? Det var du, som gaf mig rådet att, friå till min gumma, och, ser du! jag ville tacka dig derför! Det är icke alltid, man får tacksägelser för dylika råd, sedan två år förflutit från giftermålet. — Jag tycker om ett glas vin, eller två, på förmiddagen. När jag börjar att manegera mina treåringar, tar jag mig alltid åtminstone en halfbutelj. Jag känner mig då friare i sadeln., Osmakliga landtjunkare-vanor, mumlade Ferdinand för sig sjelf, att slå i sig vin på förmiddagen. Han börjar väl till slut att småsupa. Du ser litet mokant ut, Ferdinand! återtog F., så der som du såg ut i våra pojk-år, då du ville spela förnäm; men neka mig nu icke min begäran, att tömma ett glas med en gammal ungdomsvän, som bara längta, att du måtte derangera dina affärer, för att visa dig, huru beredvilligt han skall rita sitt namn under dina förbindelser. Dessutom får jag lof att skaffa hundarne litet mat på värdshuset. De stackarne ha icke på tre, fyra timmar fått ett guds lån. Se här! Jag skall hjelpa på dig bonjuren, så behöfver du icke ropa din betjent. Jag vet sedan gammalt att du icke kan draga på en väst, utan biträde af någon, som håller den. Fan så snygga plagg, du består dig med! Marianne! hvad tänker hon på? Tror hon, hon är ute på backen? Sitt, Pythia! ligg, Diana! håll gläfset, Scipio! Rätt så! hundfila dem, bror F.! utropade Ferdinand, )du för ordet i en republik, der man