UTSKOTTS-BETÄNKANDEN. Lagutskottets betänkande M 95, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga propositioner, angående antagande af dels ny strafflag, dels ock lag om verkställighet af fängelsestraff. (Forts. från gårdagsbl.) För återgifvande af kraft ät lagen, för att bringa densamma i öfverensstämmelse med mensklighetens och förnuftets fordringar, har en utsträckt tillämpning af frihetsstraffet således blifvit föreslagen. I afseende på lämpligheten af detta straff, torde till en början blott böra crinras, att då all öfverträdelse al lag är ett frihetens missbruk, så synes den samhällsmedlem, som missbrukar sin frihet, äfven göra sig skyldig till förlust af densamma, i mån af mlissbruket; och detta straff, rätt användt, torde jemväl, med afseende på menniskans förnuftiga natur, kunna anses vara mest tjenligt till befordrande af straffets ena ändamål — att förbättra. Andra civiliserade länders lagstiftare hafva jemväl sökt göra ett alltmera utvidgadt bruk af ifrågavarande straff. Man har börjat inse, att samhällets pligt icke ensamt består deri, att beifra och straffa brotten, utan att det i utöfningen af sin straffmakt måste handla i förenlighet med sin högsta bestämmelse, att befordra sedlig och intellektuel förädling. Likasom det söker hos folket i allmänhet främja det sedliga och religiösa lifvets möjligaste fullkomliga utveckling, så bör det i utöfningen af sin straffmakt söka att på de brottslige utöfva en förädlande inflytelse, för att, om möjligt är, låta dem, sedan den siraffande rättvisans fordran är uppfylld, förbättrade i samhället åter inträda. Endast derigenom visar sig samhället i utöfningen af straffmakten fritt från hämndbegärets inflytelse; hvarförutan frihetsstraffen bäst kunna lämpas efter brottens olika storlek, och således i användandet närmast leda till rättvisa, som bör utgöra grundtanken i all lagstiftning. Då här ofvan yttrades, alt frihetsstraffen icke ärd främmande för vår lagstiftning, men att deremot er märkbar olikhet röjer sig i afseende på beskaffenhe ten emellan de nu brukliga och de föreslagna, torde en blick böra i förbigående kastas på arten af de förra, innan Utskottet öfvergår till bedömande af de sednare. 1734 års lagstiftare hafva mycket sparsamt användt frihetsstraff, såsom sjelfständiga straff. Ge nom sednare lagar hafva de imedlertid blifvit ut sträckta till flera brott; men lagstiftningen har i af seende på verkställigheten blott föreskrifvit friheten: förlust med arbetstvång. Skilde med afseende pi kön, hafva fångarne eljest i allmänhet lefvat tillsam. mans; och det förderfliga inflytandet af denna sam manvaro har icke undfallit någon. Högljudda klagomål hafva deröfver hörts och Rikets Ständer hafvc redan tillförene fästat uppmärksamhet pånödvändig. heten att afbjelpa detta onda. Samma bittra erfa renhet har äfven i andra länder blifvit gjord, de man användt samma system. Ett sådant fängelse yttrar en djupsinnig författare, utgör en skola, de brottet inhemtas genom längt verksammare medel än de, som någonsin kunna användas att bibring: dygd och goda uppsåt. Ledsnad och hämnd föresti denna förderfliga uppfostran, och all täflan eger blot ett mål: brottets utveckling. Den mindre förhärdad sträfvar att upphinna den mest brottslige, den vilda ste meddelar de öfrige sin vildhet, den falskaste sil slughet och den osedligaste sin liderlighet. Det, son mest orenar hjerta och känslor, anses som förtviflan enda tröst. Förenade genom ett samfäldt intresse biträda fångarne hvarandra att utplåna hvarje spå af ånger eller skam. På gruset af sann heder upp står ett nytt slag af ära, bestående i mened och för ställning, i dris ighet vid brotts utöfning, i likgiltig het för det tillkommande och i fiendtlighet. emo samhället. o Denna skildring, som eger sin fulla tillämpning p nu brukliga frihetsstraff, uppenbarar nödvändighetei af en förändring deri. Hittills har den närmast följden deraf endast varit de straffades moralisk försämring och brotters stigande antal, och sålede motsatsen af ändamålet med straff. Huruvida dei