UTSKOTTS-BETÄNKANDEN.
Lagutskottets betänkande M 95, i anledning af
Kongl. Maj:ts nådiga propositioner, angående
antagande af dels ny strafflag, dels ock lag
om verkställighet af fängelsestraff.
(Forts. från gårdagsbl.)
För återgifvande af kraft ät lagen, för att bringa
densamma i öfverensstämmelse med mensklighetens
och förnuftets fordringar, har en utsträckt tillämp-
ning af frihetsstraffet således blifvit föreslagen. I af-
seende på lämpligheten af detta straff, torde till en
början blott böra crinras, att då all öfverträdelse al
lag är ett frihetens missbruk, så synes den samhälls-
medlem, som missbrukar sin frihet, äfven göra sig
skyldig till förlust af densamma, i mån af mlissbru-
ket; och detta straff, rätt användt, torde jemväl, med
afseende på menniskans förnuftiga natur, kunna an-
ses vara mest tjenligt till befordrande af straffets ena
ändamål — att förbättra. Andra civiliserade län-
ders lagstiftare hafva jemväl sökt göra ett alltmera
utvidgadt bruk af ifrågavarande straff. Man har
börjat inse, att samhällets pligt icke ensamt består
deri, att beifra och straffa brotten, utan att det i
utöfningen af sin straffmakt måste handla i förenlig-
het med sin högsta bestämmelse, att befordra sedlig
och intellektuel förädling. Likasom det söker hos
folket i allmänhet främja det sedliga och religiösa
lifvets möjligaste fullkomliga utveckling, så bör det i
utöfningen af sin straffmakt söka att på de brottsli-
ge utöfva en förädlande inflytelse, för att, om möj-
ligt är, låta dem, sedan den siraffande rättvisans for-
dran är uppfylld, förbättrade i samhället åter inträ-
da. Endast derigenom visar sig samhället i utöfnin-
gen af straffmakten fritt från hämndbegärets infly-
telse; hvarförutan frihetsstraffen bäst kunna lämpas
efter brottens olika storlek, och således i användan-
det närmast leda till rättvisa, som bör utgöra grund-
tanken i all lagstiftning.
Då här ofvan yttrades, alt frihetsstraffen icke ärd
främmande för vår lagstiftning, men att deremot er
märkbar olikhet röjer sig i afseende på beskaffenhe
ten emellan de nu brukliga och de föreslagna, torde
en blick böra i förbigående kastas på arten af de
förra, innan Utskottet öfvergår till bedömande af de
sednare. 1734 års lagstiftare hafva mycket sparsamt
användt frihetsstraff, såsom sjelfständiga straff. Ge
nom sednare lagar hafva de imedlertid blifvit ut
sträckta till flera brott; men lagstiftningen har i af
seende på verkställigheten blott föreskrifvit friheten:
förlust med arbetstvång. Skilde med afseende pi
kön, hafva fångarne eljest i allmänhet lefvat tillsam.
mans; och det förderfliga inflytandet af denna sam
manvaro har icke undfallit någon. Högljudda klago-
mål hafva deröfver hörts och Rikets Ständer hafvc
redan tillförene fästat uppmärksamhet pånödvändig.
heten att afbjelpa detta onda. Samma bittra erfa
renhet har äfven i andra länder blifvit gjord, de
man användt samma system. Ett sådant fängelse
yttrar en djupsinnig författare, utgör en skola, de
brottet inhemtas genom längt verksammare medel
än de, som någonsin kunna användas att bibring:
dygd och goda uppsåt. Ledsnad och hämnd föresti
denna förderfliga uppfostran, och all täflan eger blot
ett mål: brottets utveckling. Den mindre förhärdad
sträfvar att upphinna den mest brottslige, den vilda
ste meddelar de öfrige sin vildhet, den falskaste sil
slughet och den osedligaste sin liderlighet. Det, son
mest orenar hjerta och känslor, anses som förtviflan
enda tröst. Förenade genom ett samfäldt intresse
biträda fångarne hvarandra att utplåna hvarje spå
af ånger eller skam. På gruset af sann heder upp
står ett nytt slag af ära, bestående i mened och för
ställning, i dris ighet vid brotts utöfning, i likgiltig
het för det tillkommande och i fiendtlighet. emo
samhället. o
Denna skildring, som eger sin fulla tillämpning p
nu brukliga frihetsstraff, uppenbarar nödvändighetei
af en förändring deri. Hittills har den närmast
följden deraf endast varit de straffades moralisk
försämring och brotters stigande antal, och sålede
motsatsen af ändamålet med straff. Huruvida dei