diga behandling af saken får tillgång att gilv åt förslaget alla de förbättringar och modifikatio ner, som det måhända tarfvar för att i sin ti kunna blifva antaget. Att man likså väl hä som hos er med spänd uppmärksamhet emotse detta arbetes offentliggörande, är en naturlig följd icke endast af de stora förhoppningar som ma har gjort sig på resultaterna, dels på grund a den långa tid kommittten varit i verksamhet, del på grund af de mäns personligheter hvaraf de: bestod, utan äfven af den lefvande tron på saken stora vigt för fäderneslandet, hvilken nu genom tränger nation n, som erkänner att en på ömse sidig likhet i skyldigheter och rättigheter grun dad och med bibehållande äf begge rikenas na tionalitet och sjelfständighet nära tillknuten oci mera utvecklad förening är den fastaste grund valen för den skandinaviska halföns ära och lycka Sådan är stämningen hos den bästa och stör sta delen af Norrska folket, i afseende på unio nen, hvilket äfven vår storthingshistoria på de tydligaste bevittnar, i det storthingen icke endas i allt, då de haft anledning att yttra sig öfve dessa förhållanden, utgått ifrån en sådan förut sättning, utan äfven alltid i sina beslut och be: villningar ), hafva erkänt föreningens värde oc! betydelse. Att detsamma är förhållandet i Sve rige hafva vi ingen anledning att betvifla; och v vänta, att en gång då unionskommitteens betänkan de blifver bekantgjordt, det skall öfverbevisa os om möjligheten af att göra denna af naturen an visade och under lyckliga omständigheter ingångn: förening till en sanning, utan alt rubba de prin ciper, hvarpå den hvilar. Den omständigheten att man stundom får se yttringar i de offentlig: bladen, som stå i strid med hvad här blifvit an fördt, dymedelst att de röja ett misskännandea föreningens natur och: väsende, bör icke kunn; vilseföra den sansade betraktarens omdöme, då de förflugna ider som dylika enstaka utfall inne. hålla, icke finna ringaste återklang hos nationer och således äro utan allt värde eller betydelse Härtill kunna äfven räknas de illa skrifne oct ännu sämre öfvervägde uppsatserna angående er ärskild norrsk diplomatisk representation hos ut ländska makter, som Morgenbladet i sednare ti der meddelat. Att vårt dipiomatiska väsend i hög grad tarfvar reform för att motsvara unio nens och Norges fordringar, då, på sätt sakern: nu stå, det afviker icke endast ifrån de grund satser, hvarpå vår statsförfattning, utan äfvel sjelfva föreningen hvilar, är en hos oss allmän erkänd sanning; men att reformen skulle taga el sådan rigtning, att hvardera riket skulle hafva ej serskild representant vid de utländska hofven det är en tanke, som endast kan hysas af viss: förvridna skallar och som säkerticke finner med håll ibland folket, så framt det endast lemnas hop pet att en gång se de diplomatiska sakerna ord nade på ett med vår offentliga rätt och föreningen principer mer öfverensstämmande sätt. Det for dras icke mycken omtanka för att finna, att e! serskild diplomatisk representation för Sverig och en dito för Norge, så länge föreningen skal bestå på det viset att begge rikena regeras af el Konung (och i detta förhållande hafva icke e1 gång de här nämnde uppsatsers författare önska någon förändring), innehåller en overkställbar o rimlighet, som tillintetgör sig sjelf, och hvilken framställande i tryck endast bevisar en något o redig tankegång, i förening med erkännandet a den ofvan påpekade bristen i vår diplomatik nuvarande skick. Denna sista omständighet ha äfven förut framkallat förslager på Storthinge angående serskild representation i främmande sta ter; men de hafva alltid skett under erkännande af bristen på garantier för våra diplomatiska an gelägenheters försvarliga vård och de öfriga bri ster, som, hvad Norge betfäffar, häfta vid denn: administrationsgren och alltid blifvit behandlade på ett sådant sätt, att nationalrepresentationer visat sig icke antaga tjenligheten af att på en så dan väg få reformen utförd, emedan den heldr föredragit att bibehålla det bestående i all des bristfällighet, än att antaga dylika förslag. Då jag nu talar om tidningsartiklar, som kun na väcka ond blod, kan jag icke heller under låta att med elt par ord vidröra den byting til tankefoster, som för någon tid sedan var lagd Morgenbladets, obevakade vagga och som for drade ei utleverering af Olof den heliges hjeln och sporrar. Det: för oss norskar ledsamma denna barnsliga opinionsyttring har väl på viss sätt blifvit mildradt genom några svenska blad: ungefär lika barnsliga vrede deröfver; ty en så dan, ingenting sägande avis-uppsats, för hvilker det norska folket, oaktadt den stått i norsk: Morgenbladet, icke kan vara ansvarigt, var sanner ligen en allför stor obetydlighet för att man skull antaga, att den kunde väcka uppseende i brödra riket till och med till den grad, att man satt himmel och jord i rörelse, såsom vore en verk lig fara å färde. Det var bruit pour une o melettel Att man i sin tid nedsatte något bevillningen ti? handelsoch sjöfartsfonden har sin förklarings grund i den omständigheten, att dessa angelägen heter ännu icke äro ordnade på det sätt, att Norg har någon kunskap om rätta förhållandet med dess bidrags storlek eller någon tillräcklig garanti fö deras riktiga och ändamålsenliga användande. Or ock detsamma kan sägas om bidraget till minister kassan, så har man likväl oförändradt bibehålli detta, äfven sedan: Sveriges bidrag vid sista riks dagen nedsattes,