JENNY LIND I HAMBURG.
Med gäårdagsposten anlände underrättelse om Jenr
Linds uppträdande på teatern i Hamburg d. 29 Ma
uti Bellinis Norma. Såmma storm af bifall, som
Berlin och Hannover, har äfven uppenbarat sig
Hamburg. Det märkligaste beviset härpå är, att e
af der varande tidningar, Die Nachrichten, innehåll
ej mindre än tre recensioner på en dag, hvilkas föl
fattare öfverbjuda hvarandra8i hennes berömmand
pHvarken en not för litet eller för mycket, sägc
en recensent, inga sönderrifna rythmer, ingen fe
aktig: andhemtning, ingen stafvelse förlorad; me
väl hörde man en klockren, kysk sopranstämma, a
jungfrulig glans och ett eget välljud, en egen no
bless, gratie och smak i hela föredraget, en fullän
dad koloratur, en drill, som skolan ej kan uppvis
skönare. Man såg en retande munbildning, en na
turlig, alldeles ur rollens ämne hemtad ästetiskt skö
arm- och kroppsrörelse, ett talande öga; tonern
framqvällde så lätt, så naturligt ut denna sköna mur
att hvar och en ovilkorligt rycktes in i bifallsstor
men och måste gifva luft åt sin känsla. Den, son
vill lära känna måttet af den högsta menskliga tull
komlighet i sängen, bör höra Jenny Lind i Norma.
En annan recensent säger: De berömdaste sån
gerskor hafva gjort Norma till sitt force-parti. All
hafva... de sjungit rollen; Jenny Lind ensam ha
sjungit Norma. Likasom det blott gifves en roll a
detta -slag, så gifves det ock blott en sångerska
Europa, som kan riktigt uppfatta Norma, och de
är Jenny Lind. Hon, nordens dotter, från et
land, rikt på poesi, sagor och legender, hvilka lefvåö
i hvarje bondes mun, uttalas i dess folkvisor och
verka på hela dess varelse, der hvarje berg, hvarje
ström och skog erinrar om Druidernes gamla tid
endast hon kan förstå och sjunga denna mythiska
roll. Hennes klagan var icke söderländsk passion
det var den nordiska bergandens toner, eller Nök-
kens (Neckens), som sitter vid sin strand och klagar.
att han icke kan blifva salig.