ten att köpa vexlar till gällande kurs, likväl a inom ett icke allt för högt maximum, kunde med-Iföra en ytterligare kursstegring, hvilken genom t bankens uppträdande med full frihet satt handla t kunnat förekommas. Likaså tyckes, som rättigsIheten till vexelköp ej borde vara inskränkt -lendast till Hamburger banko. På samma sätt kan om den Bankstyrelsen medIgifna rätt att säla vexlar anmärkas, att den kunTInat och bort vidare utsträckas. Friherre Jakob Cederströms förslag, att på flere större handelsplatser öppna vexelkredit med vilkor, alt acceptanten af svenska bankens vexel eger, der ej annorlunda aviseras, göra sig betalad derigenom, att han drager ny vexel på banken eller på annan bankens kreditgifvare, hvilken då eger på samma sätt förfara, tyckes förtjena uppmärksamhet. Ehuru icke emellan egentliga köpmän väl ansedd, lär sådan vexeldragning bankirer emellan ej vara betänklig. Engelska banken begagnade den 48539, likväl utan att lemna anvisning på annan ort än London, för att derpå draga vexlar. Men man kan för närvarande lemna denna method alldeles åsido; man kan låta tiden utvisa, huruvida den, efter det ömsesidiga förbindelser blifvit knutna, af sig sjelf erbjuder sig. Vigtigt vore i alla fall att nu genast berättiga bankstyrelsen, att på alla vigtigare handelsplatser knyta förbindelser, som satte den i stånd, att, när helst kursen visade sig benägen att stiga öfver pari, handla efter omständigheterna. Genom ett sådant uppträdande såsom vexclsäljare och vexelköpare utll alla stora europeiska handelsplatser, med hvilka svenska köpmän vanligen hafva vexeltransaktioner, skulle bankstyrelsen i de flesta fall förekomma all silfverexport, som främmande länders silfverbehof, utländskt krig, tillfällig, stor varuimport eller andra olyckliga spekulationer på främmande varueller penningemarknader eljest skolat föranleda; och styrelsen skall genom sakens skickliga behandling till och med kunna skaffa banken direkt vinst. Våra närmaste grannar visa oss, att en bank kan drifva vexelrörelse utan att förfalla i det svenska vexel-kontorets eller Förenade Staternas banks fel. Medgåfves den frihet i bankens vexelköp och vexelförsäljning, som Ins. vågat förorda, och begagnades den af en uppmärksam, klok och kraftig bankstyrelse, då skulle man, som vi våga hoppas, snart blifva ense om upphäfvande af föreskriften, att silfver skall inköpas, när sådant, utan lemnadt förskott, för banken ej medförer större utsift, än som fordras för transporten; äfvensom stadgandet om lånerörelsens indragning till motande af befarade tryckningar på bankkassan förmodligen då skulle blifva en antiqvitet. Vi till och med hoppas en sådan verkan, ehuru något sednare, af hvad utskollet nu föreslagit, och lyckönske oss att af denna riksdag åtminstone hafva vunnit etl glädjande resultat. Frågan om Privatbankerna är icke i Utskottets betänkande vidrörd. Vi hafva ej nu utrymme för dess behandling. nm mmm em JV — Redaktionen anhåller att serskildt få fästa läsarens uppmärksamhet på de sakrika upplysningar och de sunda grundsatser i finansläran, som innehållas i de insända artiklar öfver finanserna och Bankoutskottets nu på bordet hvilande finansbetänkande, af hvilka den sista här ofvan meddelats. Vi skulle i sanning anse det lyckligt, om dessa grundsatser gjorde sig gällande hos riksstånden. Uti en enda omständighet äro vi litet tveksamme att instämma med författaren, nemligen angående lämpligheten för vår bankostyrelse, att göra vexelaffärer på flera utländska platser, men detta är dock en mindre betydande sak. I öfrigt talar artikeln tillräckligt för sig sjelf. -———L (Insändt.) I Aftonbladet för d. 48 dennes läses Lagutskottets tillstyrkande med anledning af väckta mo ioner, att en förändring af 8 6 9 kap. Handelsbalken samt 2 S af kongl. förordningen af d. 28 Juni 41798 borde göras i ordalag som följer. Säljare som underlåter iakttaga föreskriften i kongl. förordningen af d. 28 Juni 1798, att vid försäljning af varor Partivis med 3 eller flera månaders ) anstånd för köparen, förskaffa sig dennes skuldebref, vare förlustig den i 9 kapitlet 8 S handelsbalken bestämde rättighet till ränta från förfallodagen. Vägrar åter köparen att för sålunda på tid köpte och af honom emottagne varor utgifva sitt skuldebref, anses han hafva frånträdt det betingade betalningsanständet och må säljaren sin fordran hos köparen genast utsökap. Då detta utskottets tillstyrkande tyckes visa en god afsigt att åtminstone så småningom söka införa ordning i krediten köpmän emellan; men tillstyrkandet icke synes insändaren tillfyllestgörande; så tager han sig friheten föreslå att sista Meningen blefye så stiliserad, som följer. Vägrar åter köpare att för sålunda på tid köpte varor af honom emottagne, acceptera af säljaren utställd vexel eller ock — om säljaren dermed finner sig belåten — utgifva skuldebref stäldt till säljaren eller ordres på den betalningstid som i räkning är fixerad; så anses han hafva fränträdt det betingade betalningsanståndet, så framt han ej vid affordrandet af acecpt anför giltigt skäl för sin vägran, i hvilket fall han vore förpligtad att oförminskad och oförändrad hålla säljaren tillhanda den sända varan; i motsatt fall må säljaren sin fordran hos köparen genast utsöka med samma rätt som lag tillerkänner förfallen vexel i utsökningsväg, så framt säljaren vid domstol företer bevis att köparen vägrat accept utan giltigt skälp. Att ett sådant stadgande skulle föra ett godt steg framåt, inser säkert hvar och en som närmare tänker på saken, likasom att köparen rättsenligen icke lider någon orätt dervid, — ty en fordran, för hvilban aällanan -— Nm AU a