ATA I MID är omsättning af vanliga diskontlån. Imedlertid äro vi på den banan så långt inkomne, att saken ej på en gång låter sig afskaffa. Herr Arnbergs förslag hade dock förtjent ett bättre öde, än det fått. Inskränkning af omsällningsterminernas antal till fyra, en åtgärd som Aftonbladet vid många tillfällen påyrkat såsom en nödvändighet, hade åtminstone varit ett steg till något bättre. Detta har Utskottet också, der ej ins. allt för mycket misstager sig, väl vetat. Det torde hafva ansett saken omöjlig att emot Bondeståndets förmodade tanka genomdrifva. Det går ofta så. Sedan högt uppsatta interessen länge till sin fördel exploiterat banken, har den stora klassen af mindre jordegare också fått tycke för denna frukt, som likväl för den alltför ofta torde varit ett verkligt Sodomsäpple. Ins. är likväl öfvertygad, att Svenska bonden hör skäl och tager skäl, när de öppet framläggas och utan att man undandrager sig sjelf grundsatsernas tillämpning. Han tror svenska allmogen rätt väl begripa, att det är den, som hårdast får umgälla Misstagen så i kreditlagstiftningen, som i annan lagstiftning, och han tror andra åtgärder fordras till förbättring af denna allmoges belägenhet, än bankens förvandling till en assistansanstalt. Lånen till städer och korporationer, skiftesoch odlingslånen samt de vanliga fastighetslånen äro, genom lånetidernas längd, såsom hvar man vet, för banken aldra olämpligast. Man må häremot ej anföra, att sjelfva Englandsbanken belånar fast egendom. En bank kan utan synnerlig våda för ganska lång tid fästa en mindre del af sina tillgångar, der dess öfriga lånerörelse 3), i hänseende ill lånetid, hvilar på riktiga grunder; hvaremot den genom ett sådant fästande utmanar ödet, i fall äfven dess öfriga lån äro lemnade för längre tid, än med dess säkerhet är väl förenligt. Från dessa lån synes banken således böra, ju förr desto heldre, befrias. Utskottet föreslog ock verkligen i bet. JM 29 öfverflyttningen till riksgäldskontoret af de två förstnämnda låneslagen; men har nu återkallat detta förslag, sedan ett dermed sammanhängande, om öfverflyttning af diskontlånerörelsen på namn och reverser, mött så allvarligt motstånd, att det måst uppgifvas. På det i Riksstånden väckta förslaget om fastighetsJånens öfverflyttande till riksgäldskontoret vill deremot Utskottet alls icke ingå. Dess hufvudsakliga skäl äro, all lånen lemna full säkerhet, och kunna minskas derigenom, att gjorda kapitalafbetalningar icke ånyo utlånas. Det förra skälet erkänner Ins.; men förmodar, att riksgäldskontorets obligationer måtte vara lika säkra. Sådana skulle naturligtvis lemnas banken i utbyte mot de öfvertagna lånen. Riksgäldskon) toret blefve bankens gäldenär. Bankens sedelskuld blefve oförminskad, men banken sattes il bättre tillfälle att vid anfordran inlösa sina sed-l. Jar. De emottagna obligationerna borde, der de ställdes i lämplig form, så utsom inrikes finna villiga afnämare. Det är ock en säkerhet, som förtjenar afseende. Deremot kan väl Utskottet knappast för ban-l kens betryggande anse den obetydliga låneminsk-l: ning af vigt, som genom innehållande af de under ett år verkställda inbetalningar å dessa lån kan åstadkommas; och Ins. anar för öfrigt, att en indragning af dessa lån skulle. möta föga mindre motstånd, än indragning af diskontlånen. Atminstone är han förvissad, att motståndets häftighet endast i den mån skulle blifva mindre, som fördelen af indragningen för banken blefve obetydligare. De svårigheter, som göromålens fördelning inom banken kan lägga i vägen för öfverflyttningen, böra ej vara oöfvervinneliga, i fall saken är af stor och allmän vigt. Bland alla bankolånen är det således endast de på aktier och publika papper utgifna, samt de, som genom handelsoch näringsdiskonten utlemms, hvilka i afseende på tiden icke lemna rum för grundade anmärkningar — — — och ingen rättelse har kunnat åstadkommas! Afven de äldre kreditiverna lemna tillfälle till dylika anmärkningar, med hvilka Ins. dock nu ej vågar uppehålla tidningens läsare. Bankoräntans nedsättning för så väl lån som kreditiver, under den allmänna räntefoten, utgör utan tvifvel en hufvudorsak till den starka skuldsättning, kanske, till en del, ock till den oordning i affärer, hvaröfver så mycken klagan höres. Man organiserar genom denna nedsättning ett slags lotteri. Den lycklige, som hos banken för lägre ränta fått lån, eller hoppas på ett sådant, har eller tror sig ega en fördel öfver den, som ej kommit i åtnjutande af en sådan herrlighet, ej ens till hoppet derom. Han öfverskattar ofta fördelen, och får med en sen ånger plikta derför. Inrättningar, hvilka hos banken emot låg ränta njuta kreditif, sättas ock i tillfälle att sträcka sina operationer längre, än annars skulle varit fallet. Har man ännu beräknat, huru mycket ondt härigenom blifvit åstadkommet? Kommer nu härtill, att de maktegande, intagne af föreställningen om vissa näringars behof af särskild uppmuntran, i detta ändamål begagna nedsättning af bankoräntan, så har man en ny, rik källa till villervalla, lidande och kapitalernas kastande från ett håll till annat. Exemplen på en dylik gunst äro i bankoreglementet alltför många. Om vi blott hålla oss till kreditiverna, så finnes, att af Manufakturdiskont, Jernkontor och Fahlu bergslag bör betalas 3 procent, af hypotheksföreningar 5, men af associationer och privatbanker, som belåna spannemil, 5!?4) procent för begagnade kreditiver. 5) Utskottet har föreslagit, det sistnämnde 3) Engelska bankens kapital är utlånadt till rege-ör f— br — —A HÅ MM MS It mh R