ATA I MID
är omsättning af vanliga diskontlån. Imedlertid
äro vi på den banan så långt inkomne, att saken
ej på en gång låter sig afskaffa. Herr Arnbergs
förslag hade dock förtjent ett bättre öde, än det
fått. Inskränkning af omsällningsterminernas an-
tal till fyra, en åtgärd som Aftonbladet vid många
tillfällen påyrkat såsom en nödvändighet, hade
åtminstone varit ett steg till något bättre. Detta
har Utskottet också, der ej ins. allt för mycket
misstager sig, väl vetat. Det torde hafva ansett
saken omöjlig att emot Bondeståndets förmodade
- tanka genomdrifva. Det går ofta så. Sedan högt
uppsatta interessen länge till sin fördel exploiterat
banken, har den stora klassen af mindre jordegare
också fått tycke för denna frukt, som likväl för den
alltför ofta torde varit ett verkligt Sodomsäpple. Ins.
är likväl öfvertygad, att Svenska bonden hör skäl
och tager skäl, när de öppet framläggas och utan
att man undandrager sig sjelf grundsatsernas til-
lämpning. Han tror svenska allmogen rätt väl
begripa, att det är den, som hårdast får umgälla
Misstagen så i kreditlagstiftningen, som i annan
lagstiftning, och han tror andra åtgärder fordras
till förbättring af denna allmoges belägenhet, än
bankens förvandling till en assistansanstalt.
Lånen till städer och korporationer, skiftes- och
odlingslånen samt de vanliga fastighetslånen äro,
genom lånetidernas längd, såsom hvar man vet,
för banken aldra olämpligast. Man må häremot
ej anföra, att sjelfva Englandsbanken belånar fast
egendom. En bank kan utan synnerlig våda för
ganska lång tid fästa en mindre del af sina till-
gångar, der dess öfriga lånerörelse 3), i hänseende
ill lånetid, hvilar på riktiga grunder; hvaremot
den genom ett sådant fästande utmanar ödet, i
fall äfven dess öfriga lån äro lemnade för längre
tid, än med dess säkerhet är väl förenligt.
Från dessa lån synes banken således böra, ju
förr desto heldre, befrias. Utskottet föreslog ock
verkligen i bet. JM 29 öfverflyttningen till riks-
gäldskontoret af de två förstnämnda låneslagen;
men har nu återkallat detta förslag, sedan ett
dermed sammanhängande, om öfverflyttning af
diskontlånerörelsen på namn och reverser, mött
så allvarligt motstånd, att det måst uppgifvas. På
det i Riksstånden väckta förslaget om fastighets-
Jånens öfverflyttande till riksgäldskontoret vill der-
emot Utskottet alls icke ingå. Dess hufvudsak-
liga skäl äro, all lånen lemna full säkerhet, och
kunna minskas derigenom, att gjorda kapitalafbe-
talningar icke ånyo utlånas.
Det förra skälet erkänner Ins.; men förmodar,
att riksgäldskontorets obligationer måtte vara lika
säkra. Sådana skulle naturligtvis lemnas banken
i utbyte mot de öfvertagna lånen. Riksgäldskon- )
toret blefve bankens gäldenär. Bankens sedel-
skuld blefve oförminskad, men banken sattes il
bättre tillfälle att vid anfordran inlösa sina sed-l.
Jar. De emottagna obligationerna borde, der de
ställdes i lämplig form, så ut- som inrikes finna
villiga afnämare. Det är ock en säkerhet, som
förtjenar afseende.
Deremot kan väl Utskottet knappast för ban-l
kens betryggande anse den obetydliga låneminsk-l:
ning af vigt, som genom innehållande af de un-
der ett år verkställda inbetalningar å dessa lån
kan åstadkommas; och Ins. anar för öfrigt, att en
indragning af dessa lån skulle. möta föga mindre
motstånd, än indragning af diskontlånen. Atmin-
stone är han förvissad, att motståndets häftighet
endast i den mån skulle blifva mindre, som för-
delen af indragningen för banken blefve obetyd-
ligare.
De svårigheter, som göromålens fördelning inom
banken kan lägga i vägen för öfverflyttningen,
böra ej vara oöfvervinneliga, i fall saken är af
stor och allmän vigt.
Bland alla bankolånen är det således endast de
på aktier och publika papper utgifna, samt de,
som genom handels- och näringsdiskonten utlem-
ms, hvilka i afseende på tiden icke lemna rum
för grundade anmärkningar — — — och ingen
rättelse har kunnat åstadkommas!
Afven de äldre kreditiverna lemna tillfälle till
dylika anmärkningar, med hvilka Ins. dock nu ej
vågar uppehålla tidningens läsare.
Bankoräntans nedsättning för så väl lån som
kreditiver, under den allmänna räntefoten, utgör
utan tvifvel en hufvudorsak till den starka skuld-
sättning, kanske, till en del, ock till den oordning
i affärer, hvaröfver så mycken klagan höres. Man
organiserar genom denna nedsättning ett slags lot-
teri. Den lycklige, som hos banken för lägre
ränta fått lån, eller hoppas på ett sådant, har el-
ler tror sig ega en fördel öfver den, som ej kom-
mit i åtnjutande af en sådan herrlighet, ej ens
till hoppet derom. Han öfverskattar ofta förde-
len, och får med en sen ånger plikta derför.
Inrättningar, hvilka hos banken emot låg ränta
njuta kreditif, sättas ock i tillfälle att sträcka
sina operationer längre, än annars skulle varit
fallet. Har man ännu beräknat, huru mycket
ondt härigenom blifvit åstadkommet? Kommer
nu härtill, att de maktegande, intagne af före-
ställningen om vissa näringars behof af särskild
uppmuntran, i detta ändamål begagna nedsättning
af bankoräntan, så har man en ny, rik källa till
villervalla, lidande och kapitalernas kastande från
ett håll till annat. Exemplen på en dylik gunst
äro i bankoreglementet alltför många. Om vi
blott hålla oss till kreditiverna, så finnes, att af
Manufakturdiskont, Jernkontor och Fahlu bergslag
bör betalas 3 procent, af hypotheksföreningar 5,
men af associationer och privatbanker, som belå-
na spannemil, 5!?4) procent för begagnade kre-
ditiver. 5) Utskottet har föreslagit, det sistnämnde
3) Engelska bankens kapital är utlånadt till rege-
--
- ör f— br
— —A
HÅ MM MS It mh R