af civil, miktär, merkantil, industriell, måhända
någon gång ecklesiastik verksamhet, låtit sina
passioner ölfverrumpla sin moral, låtit ögonblic-
skets hinförda ingifvelse slå årslånga, vackra före-
satser ur fältet. En ungefär dylik passagerare,
och ändå något värre, är Amandas beskyddare,
herr gencral- konsul Lowerin. Icke nog att han
i sin ungdom med förförelsens vapen inkräktat
ett visst oerfrret hjerta, hvilket han sedermera,
efter vunnen triumf, lemnat i sticket! Han har
äfven svikligen undandragit, en arftagare hans
förmögenhet, och dymedelst skapat en åt sig sjelf.
Amanda, räddad undan Carybdis, har således,
utan ait ana det, räddat sig i Scylla. En vacker
dag börjar herr Lowerin förklara sig missbelåten
med de blott och bart dotterliga känslor, som
mamsell Amanda tills dato egnat honom; han ön-
skar hos dem någon stegring .i värme, och af-
slöjar slutligen sin gamla ungkarlssjäl i hela dess
nedrigbet. Ännu en bleknad illusion! Amanda
hade trott på faderlig tillgifvenhet, på ömt, oe-
gennytligt iptresse. Men det låg endast en gub-
Des brånad på bottnen af detta sentimentala
hyckleri. Då han, med spelad värdighet, kysst
hennes panna, hade haus ögon girigt irrat bland
skatterna af hennes behag. Då han, välsignande,
lagt sin hand på hennes lockiga hufvud, hade
den, vid beröringen med den silkeslena, elekt: i-
ska ytan, darrat af helt andra känsler, än faderlig
rörelse.
Amanda flyr tillbaka till den ljufvaste, den
säkraste hamnen för ett förkrossadt hjerta, der
alltid den renaste kärleks fyrbåk lyser öfver dy-
ningarne al stormen inom oss: — till sin mor.
Här uppdagas åtskilliga besynnerliga förhålianden.
Amandas mor är Lowerins förskjutna ungdoms-
älskarinna. Notarien är den arftagare, som Lo-
werin beröfvat hans förmögenhet, och som nu
lyckas d kumentera sina rättigheter. Allt hjelpes
genom tvenne gitermil, emellan Lowerin och
Amandas mor, emellan Amanda och notarien.
Hvad är det, som icke kan hjelpas genom git-
termål?..
Någon djur are uppfisning röjer sig icke i den-
na intrig; karaktererne, med undantag al Aman-
-das, äro icke serdeles sjelfständigt tecknade. Lik-;
väl eger arbetet, hvilket, i egenskap al första
försök, hor anspråk alt skonsamt bedömmas, åt-
skilliga effektfullt uppställda scener och ett med!
omsorg vårdadt språk, hvilka sammanlagda om-
ständigbeter icke oantagligen berättiga till förhopp-
ningar för framtiden.
Genom sitt mästerliga spel erinrade herr Torss-!
low om den urtyp för gamla, hycklande vällu-;
stingar, som Eugene Sue, uti sina Pariser-myste-
rier, skänkt verlden i Jacques Ferrands person.
Mamsell Lindmark var en ganska snäll uppasser-
ska, och herr Stiernström så stadig, som man kan;
önska af en dygdig notarie.
På berr KE. K—gs lilla pjes, Det otroligan,!
ärna vi icke spilla många ord. Vi vilja endast
anmärka, att, liksom de gamle i tragedien hylla-
de ett oundvikligt öde, så gör herr K—g det i
komedien. Skulle, den märkvärdiga månskens-
natten, brukspatronen endast kommit att gå åt
höger i stället för åt venster, träffat på negligeen
i stället för peruken, och deremot brukspatro-
nessan promenerat till venster i stället för till:
höger, stött på peruken i stället för negligten,
så hade ju pjesen omöjligen kunnat komma ur
stället; det hade icke blifvit något utaf; hela
ysvartsjukan och inqvarteringen hade tjenat till
ingenting. Dessutom kunna vi icke gilla det lätt-
sinniga lekande med ord, som fört. i pjesen tillå-
ter sig. Ord äro inga leksaker. Nyltjar man
dem för mycket, som sådane, bli de trubbiga
och slitna, tills man en gång på allvar måste an-
vända dem. Man utmattar så språket med konst-
ridning, att det slutligen blir odugligt för en!
verklig kampanj. -
Tmediertid bör herr K—g stanna i förbindelse
hos herr Torsslow för det utmärkta sätt, hvarpå
han, i Det otroliga återger grosshandlarens rol.
Enär den mest praktiska af våra tidningar,
Stockholms Dagblad, är i rikets öfriga städer fö-
ga spridd, om icke möjligen i Grenna, der Dag-
bladet, som bekant är, har en s. k. konst-vän,
torde det icke ligga utom synkretsen för en blick
tillbaka, att, till efterrättelse för unga handlande:
atom hufvudstaden, låta denna blick äfven failla
på följande annons i Dagbladet för den 3 dennes: !
Ett fruntimmer, med några tusende riksdalers
förmögenhet, önskar sig en make af handelsklas-
sen. Svar, hvar man kan sammanträffa, begäres !
i förseglad biljett till 4000, som inlemnas i mö-
belboden vid Jakobs torgp.
Antagligen är utanskriften på biljetten tillika
siffran af damens förmögenhet, och ganska naivt
har hon dermed velat uttrycka, att det egentli-
4
1
I
j
I
i
gen icke vore till henne, utan till hennes kon-
tanter, som de respektive anbuden finge ställas.
Ändtligen tyckes man alltså kunna genom annons
komma i besiltning af en fru, som icke är rent
af galen, och. när man härtill lägger de så listigt
påpekade 4099 riksdalerna, blir det ej oantagligt,
att möbelboden vid Jakobs torg får flytta ut en
och annan skänk eller soffa, för att lemna rum
åt ankommande biljetter. Skada endast, att ko:-
kurrensen skall vara inskränkt blott inom han-
delsståndet. Hälften af Sveriges afsigkomna ung-
karlar, minst femtusen män, skulle annars stor-
ma löst öfver de ,4000); det skulle, för att be-
gagna ånnonsens eget uttryck, bli ett samman-
träffande utan all ända. ESBJÖRN.
l
i