af civil, miktär, merkantil, industriell, måhända någon gång ecklesiastik verksamhet, låtit sina passioner ölfverrumpla sin moral, låtit ögonblicskets hinförda ingifvelse slå årslånga, vackra föresatser ur fältet. En ungefär dylik passagerare, och ändå något värre, är Amandas beskyddare, herr gencralkonsul Lowerin. Icke nog att han i sin ungdom med förförelsens vapen inkräktat ett visst oerfrret hjerta, hvilket han sedermera, efter vunnen triumf, lemnat i sticket! Han har äfven svikligen undandragit, en arftagare hans förmögenhet, och dymedelst skapat en åt sig sjelf. Amanda, räddad undan Carybdis, har således, utan ait ana det, räddat sig i Scylla. En vacker dag börjar herr Lowerin förklara sig missbelåten med de blott och bart dotterliga känslor, som mamsell Amanda tills dato egnat honom; han önskar hos dem någon stegring .i värme, och afslöjar slutligen sin gamla ungkarlssjäl i hela dess nedrigbet. Ännu en bleknad illusion! Amanda hade trott på faderlig tillgifvenhet, på ömt, oegennytligt iptresse. Men det låg endast en gubDes brånad på bottnen af detta sentimentala hyckleri. Då han, med spelad värdighet, kysst hennes panna, hade haus ögon girigt irrat bland skatterna af hennes behag. Då han, välsignande, lagt sin hand på hennes lockiga hufvud, hade den, vid beröringen med den silkeslena, elekt: iska ytan, darrat af helt andra känsler, än faderlig rörelse. Amanda flyr tillbaka till den ljufvaste, den säkraste hamnen för ett förkrossadt hjerta, der alltid den renaste kärleks fyrbåk lyser öfver dyningarne al stormen inom oss: — till sin mor. Här uppdagas åtskilliga besynnerliga förhålianden. Amandas mor är Lowerins förskjutna ungdomsälskarinna. Notarien är den arftagare, som Lowerin beröfvat hans förmögenhet, och som nu lyckas d kumentera sina rättigheter. Allt hjelpes genom tvenne gitermil, emellan Lowerin och Amandas mor, emellan Amanda och notarien. Hvad är det, som icke kan hjelpas genom gittermål?.. Någon djur are uppfisning röjer sig icke i denna intrig; karaktererne, med undantag al Aman-das, äro icke serdeles sjelfständigt tecknade. Lik-; väl eger arbetet, hvilket, i egenskap al första försök, hor anspråk alt skonsamt bedömmas, åtskilliga effektfullt uppställda scener och ett med! omsorg vårdadt språk, hvilka sammanlagda omständigbeter icke oantagligen berättiga till förhoppningar för framtiden. Genom sitt mästerliga spel erinrade herr Torss-! low om den urtyp för gamla, hycklande vällu-; stingar, som Eugene Sue, uti sina Pariser-mysterier, skänkt verlden i Jacques Ferrands person. Mamsell Lindmark var en ganska snäll uppasserska, och herr Stiernström så stadig, som man kan; önska af en dygdig notarie. På berr KE. K—gs lilla pjes, Det otroligan,! ärna vi icke spilla många ord. Vi vilja endast anmärka, att, liksom de gamle i tragedien hyllade ett oundvikligt öde, så gör herr K—g det i komedien. Skulle, den märkvärdiga månskensnatten, brukspatronen endast kommit att gå åt höger i stället för åt venster, träffat på negligeen i stället för peruken, och deremot brukspatronessan promenerat till venster i stället för till: höger, stött på peruken i stället för negligten, så hade ju pjesen omöjligen kunnat komma ur stället; det hade icke blifvit något utaf; hela ysvartsjukan och inqvarteringen hade tjenat till ingenting. Dessutom kunna vi icke gilla det lättsinniga lekande med ord, som fört. i pjesen tillåter sig. Ord äro inga leksaker. Nyltjar man dem för mycket, som sådane, bli de trubbiga och slitna, tills man en gång på allvar måste använda dem. Man utmattar så språket med konstridning, att det slutligen blir odugligt för en! verklig kampanj. Tmediertid bör herr K—g stanna i förbindelse hos herr Torsslow för det utmärkta sätt, hvarpå han, i Det otroliga återger grosshandlarens rol. Enär den mest praktiska af våra tidningar, Stockholms Dagblad, är i rikets öfriga städer föga spridd, om icke möjligen i Grenna, der Dagbladet, som bekant är, har en s. k. konst-vän, torde det icke ligga utom synkretsen för en blick tillbaka, att, till efterrättelse för unga handlande: atom hufvudstaden, låta denna blick äfven failla på följande annons i Dagbladet för den 3 dennes: ! Ett fruntimmer, med några tusende riksdalers förmögenhet, önskar sig en make af handelsklassen. Svar, hvar man kan sammanträffa, begäres ! i förseglad biljett till 4000, som inlemnas i möbelboden vid Jakobs torgp. Antagligen är utanskriften på biljetten tillika siffran af damens förmögenhet, och ganska naivt har hon dermed velat uttrycka, att det egentli4 1 I j I i gen icke vore till henne, utan till hennes kontanter, som de respektive anbuden finge ställas. Ändtligen tyckes man alltså kunna genom annons komma i besiltning af en fru, som icke är rent af galen, och. när man härtill lägger de så listigt påpekade 4099 riksdalerna, blir det ej oantagligt, att möbelboden vid Jakobs torg får flytta ut en och annan skänk eller soffa, för att lemna rum åt ankommande biljetter. Skada endast, att ko:kurrensen skall vara inskränkt blott inom handelsståndet. Hälften af Sveriges afsigkomna ungkarlar, minst femtusen män, skulle annars storma löst öfver de ,4000); det skulle, för att begagna ånnonsens eget uttryck, bli ett sammanträffande utan all ända. ESBJÖRN. l i