FJ UAVTLL,y OVIIE IULVAL ILAGA IV OUITTITIIRTTN UVI RUPVE DE TA den, yttersta grunden för menniskans och hela det menskliga samfundets frid och lugn — den rörer religionsvården. Religionsvård kallas vanligen pastoralvård, och skulle egentligen tiilhöra pastorerna. Men äfven dem möta svårigheter, under pastoratens närvarande indelning. Af en man, med hvad förmåga som helst, kan religionsvården omöjligt bestridas uti mer än en församling. Om det kan vara möjligt i de rikets provinser, der socknarnas vidd är inskränkt och kyrkorna hvarandra närbelägna, känna vi mindre. I Carlstads stift är det icke alltid möjligt, der församlingarne äro stora och vidsträckta, med en omkrets af många mil, med en folkmängd af 2, 5, 4, till och med 9 tusende, och der kyrkorna äro sällan under eller blott 4, allmännast 2, till och med 3 mil åtskiljda. Likväl bestå här pastoraten af ofta 4, 5, till och med någon gång 6 socknar. Detta är onekligen för mycket. Af pastoratens oformliga storhet är en gifven följd, att de äfven äro för få, så att de lemna oss och det yngre presterskapet ingen utsigt till befordran. I Carlstads stift äro 130 församlingar, men endast 42 pastorat. Af dessa 42 bestå 8 af blott en församling hvardera, de öfriga 34 af 422 församlingar; således hvarje pastorat per medium af mer än 3!, socken. Fyra pastorat äro prebenden — 22 innehafvas och 3 vacanta hafya sednast varit innehafda af pastorer, som vunnit befordran genom dubbel årsberäkning — endast 13, dessa de minsta af pastorer, som förut egnat sin tid ät kyrkans tjenst. 43 pastorat således för 126 komministrar och adjunkter att aspirera!! fEDe dubbla åren äro väl nu i nåder nedsatte med 25 procent, men liktidigt dermed 6 lärarebeställningar vid 2:ne nya skolor i Filipstad och Amåäl försäkrade om förhöjd årsberäkning, till och med dubbel beviljad deras närvarande innehafvare, på samma gång som de dubbla åren af Rikets Ständer enhälligt ogillades och af regeringen nedsattes, så att, oberäknade flera äldre innehafvare af den gamla årsförhöjningen, 20 beställningar vid stiftets läroverk nu och framgent skola öppna lika många genvägar utom församlingen till stiftets 29 konsistoriella pastorat!!! Pastoraten äro här i stiftet merendels för stora och för få; men deremot de små komministers-, kapellpredikants-, pastoratsoch sockenadjunkts-tjensterna lika onekligt för många. — I början af Lutherska tidehvarfvet funnos inga sådane. Kyrkoherdarnes hjelpeprester, med välvilja af församlingarne :mfattade, blefvo efter hand ständige, likväl med bibehållen förbindelse för kyrkoherdarne att dem försörjan. Då Konung Carl den XI 41689 tilldelte dessa pastorernas hjelpeprester eller kapellanerna, som de äfven kallades, särskilda boställen, skedde det med sträng föreskrift, att kyrkoherdarne derigenom icke skulle anse sig det ringaste befriade från förenämnde förbindelse. Derifrån hafva de icke eller blifvit befriade genom de ordinarie löner till komministrarne, som församlingarne sig ätagit. De många påbuden, att kapellanerne icke skulle gifvas för mycket af socknarne, syfta tydligen på denna kyrkoherdarnes förbindelse att fylla det bristande i deras underhåll. Deremot se vi öfverallt i gamla författningar, der det talas om presterskap och presträttigheter, att dermed åsyftas endast kyrkoherdarne, äfvensom att benämningen pastorat och församling begagnas om hvartannat i samma betydelse. Då likväl flera församlingar sedermera uppkommo i hvarje pastorat, och flere prester sålunda måste antagas, uppkom derigenom detta märkliga förhåilande, att pastoralvård och pastoralier blefvo till stor del åtskiljda. Landets tilltagande odling och ökade folkmängd, som gjorde nya kyrkor behöfliga, ökade äfven pastoralierna. Vid dem blefvo likväl kyrkoherdarne bibehållne, fastän de ökade göromålen öfverflyttades på nya, derföre antagne phjelpeprester, kyrkoherdarnes ombudsmän äfven kallade. Om häruti med skäl kan anses vara någon orätt, något oformligt, till föga både båtnad och belåtenhet för de församlingar i synnerhet, som med sin kyrkoherde hafva sin mesta beröring i pastoralierna, torde det äfven kunna anses vara lika mycket skä! att återgå till den gamla ursprungliga. och visserligen äfven den bästa: den för församlingen och pastoralvårdens rätta handhafvande mest gagnande idten af en kyrkoherde i hvarje församling. Härvid skall troligen anmärkas, att pastoraten blifva för små för en kyrkoherdes utkomst eller till uppmuntran för lärdomen. De stora moderförsamlingarne, med sina betydliga prestebohl, blifva likväl icke så små, att de icke synas oss kunna vara uppmuntran nog, äfven för den utmärktare förtjensten. I de mindre församlingarne skulle väl en kyrkoherdes vilkor blifva mindre, men genom föreningen af både pastoralier och kapellansskäppa alltid vida bättre än komministerns derstädes för närvarande. Detta torde dock böra närmare pröfvas efter olika lokala förhållanden, och då i öfrigt hinder skola möta på de ställen i Wermland och Dahl, der en församling icke har särskildt presteboställe, icke ständig prest och gudstjenst, lärer något för riket allmänt stadgande härom icke kunna begäras, utan denna reglering lämpligast företagas af en i hvarje stift derför tillsatt kommittÅ. Men der en församling icke kan med egen pastor förses, der borde då i stället beloppet af kyrkoherdens lön till kapellanen hbringas i öfverensstämmelse med den författningarnas tydliga mening och syftemål, som vi förut antydt deröfver, enligt 4681 års förordning, biskoparne med consistoriis hafva att jemka dem emellan och bereda en viss förordning, sådan som de å begge sidor kunna vara någorlunda behållna med. En sådan viss förordning känna vi icke vara utkommen i något stift. Vore det då icke skäl, att dessa frågor afgjordes allmänt och i ett sammanhang för hvarje stift, derigenom alla enskilda obehag bäst undanböjdes, och kunde icke! detta lämpligast ske i förening med frågan om pa-: storatens delning, så att den ena presten icke fingel för mycket och den andra för litet, då de hafva lika arbeten och mödor. — Vi hemställe och föreslå derföre vördsammast, att en kommittå eller kommission, liksom skedde på Dahlsland 4687, måtte förordnas i hvarje stift, bestående af landshöfding och biskop, tre af kyrkoherdarne, tre af komministrarne och äf-: ven valda ledamöter från pastoraten, biträdd af landskamreraren och konsistorii-notarien, med uppdrag: 4:0 Att upprätta förslag till pastoratens delning, vid närvarande innehafvares afgång, i möjligaste måtto så, att hvarje församling, som åstundar, får sin särskilda kyrkoherde. Åsa Ann kön dan mn sgaA FÖ Am AL JAAA