redan mera än tillräckligt, att det här icke är fråga om glittrande ordprål, utan om sträf, naken sanning. Den nu sednast förflutna riksdagen har i allo sannat herr Boas träffande anmärkning, och man kan aldrig nog beklaga, det icke tillfälle för honom yppades, attsäfven från åhörareläktaren beundra denna Spartanska frihet från glittrande ordprålv, denna ridderliga courtoisie för den nakna sanningen,. Ännu många ovärderliga drag skulle kunna uppletas i dessa D ordlichter, vid hvilka norden utan tvifvel för mången framstår i ett alldeles eget ljus. -Men det redan anförda torde kanske ge ett någorlunda begrepp om författarens sätt att se och uppfatta, om den sakkännedom, vid hvilken han från ångbåtsrelingen, under sjöoch kanalfärder, bedömer Sverige och svenska förhållanden. Billigtvis torde dock förf. tillåta, att de kyssar han, efter sin egen, något bombastiska beskrifning, i parken af en egendom vid kanallinien, tillkämpade sig af en ung fröken Ebba, tills vidare räknas som apokryfiska, enär vi svårligen vilja tilltro en ung, bildad svensk qvinna nog mycken sjelfförgätenhet, att utan allvarsammare motstånd lemna dylika gunstbevis åt en villfremmande påssagerare, som herr Boas. Och skulle äfven kyssarne vara historiska, grannaga är det visserligen icke, att med utmärkande if person, namn och ställe, anförtro hemligheten uf en njuten ynnest åt möjligen några tusen läsare. ESBJÖRN.