0 Oo SS Pe TMA MA ASEM OO ETV AA t yttrar sig herr Boas om Stockholms vördiga pr .Isterskap. Vanligen, förmäler han, lemnas pres mannen all möjlig frihet; visar han till och me a någon förkärlek för vissa hedniska gudomlight t)ter, såsom t. ex. Venus eller Bacchus, har ha flicke derföre att frukta några förebråelser. Dess 1 glada prestmän, med sina friska, öppna ansigte och sina svarta, igenknäppta kaftaner, ofvan hvi ka de hvita prestkragarne framtitta, förefalla mi alltid som protestantiska abbåer. Herr Bos kastar åtskilliga genomskådande blickar i djupe Jaf vårt fängelse-väsende, och förtror oss, med stö af sinhärutinnan vunna erfarenhet, att förbryta re af qvinnokönet icke, som männen, varda a soldater transporterade genom gatorna, utan fin nas för dem en egen slags serskildt nniformera bevakning, hvartill utses redan ålderstigne per soner. Måhända, anmärker förf. med slåend lironi, skola våra skriftställande damer, då de läs Idetta, å nyo beklaga sig öfver orättvist tillbaka sättande och högt fordra en emancipation, son kommer alla dylika skilnader att bortfalla. Af ven för -klubblifvet har herr Boas ett öppet ög och inför läsaren, som presenterad resande, på Stora Sällskapet, der, enligt författarens naiva be skrifning, de korpulenta bankirernue, eiter slutat middag, dricka sitt kaffe, spela domino, biijarc och bräde, eller hålla sin siesta mot de mjuk: dynor, som kläda väggarne.n Öfver Svensk poesi och litteratur-historia ge oss herr Boas ett icke ringa antal besynnerlig: resonnementer. För att ådagalägga, hurusom äl. ven Bellman någon gång kunde vara vemodig! stämd, åberopar han dennes: Tankar vid frv Hallmans graf,, och, med den allvarsammaste mir i 7verlden försäkrar han oss, att, fastän Nordens Anakreon, med damerna vid Gustaf III:s hof, a hvilkas oskuld intet vidare återstod att undergräfva (an deren Unschuld nichts mehr zu ver derben war); emellanåt tillät sig upptåg, så slippriga, så lasicva, som någonsin folksagan förtälje om Tysklands Eulenspiezel, visste han likväl nästan alltid begagna dessa tillfällen; för att hos der dymedelst i gladaste lynne försatte konungen fälla merändels nådigt upptagna förböner för enkor och barn, för afsigkomne familjefäder, ja! någon gång för hela folket! Herr Boas slutar de sidor han egnat Bellman med den notisen, att skalden afled den 40 Febr. 475, hvarvid vår Tyska doktor, sinnrikt noz! anmärker, att Bellman således slapp ötverlefva den blodiga katastrof, som ändade hans kungliga beskyddares lif, och som, efter alla sammanstämmande historiska uppgifter, redan egde rum i Mars 4792. Mindre allmänt känd är äfven måhända den i herr Boas skrift förekommande uppgift, att Bellman är stiltare af orden: Par Bricolev. Sedan för!., som i sina vittra framställningar just ieke går kronologiskt tillväga, lem::at oss den förvånande underrättelsen, att v. Dalin är bördig från Holland, och, med anledning af tidskriften Phosphoros, enthusiastiskt utropat: Nu gick det löst och man trumfade tappert akademikerna på pelsen, (es wurde wacker auf die Pelze der Akademiker losgeklopft) har han den godheten egna en sida åt Esaias Tegnår, hvilken, efter författarens försäkran, städse, som en äkta Lutheran, älskat vin, qvinnor och sång,. Om v. Beskow förtäljer herr Boas, att denne, för klok och förtunksam att för den fantastiska glansen af ett gryende skalderykte försaka den pålitligare embetsmannabanan, på denna sednare bragt det ända derhån, att han för närvarande är hofmarskalk, kommendör af Nordstjerneorden och akademiens ständige sekreterare. I öfrigt beskrifves v. Beskow som en man af hög hjeltegestalt, sköna anletsdrag och ett aristokratiskt leende,. Gustaf Henrik Mellin silhuetterar författaren som en stor, stark och kraftfull man; de blå ögonen och det blonda håret gifva anletet en fullkomligt nordisk kolorit; frisk lefnadslust blixtrar ur-hvarje af hans drag: han älskar vin och samqväm; intet ord är honom för kärft, endast det uttrycker hvad han vill. Men, se här, såsom kontrast, en annan bild! det bistra, men demoniskt fängslande ögat blixtrar dunkelt under ett buskigt ögonbryn; näsa, nun och kinder hafva ädla, betydelsefulla forner; dock vanställer det mannen, att han just inder näsan till halfts låtit bortraka sina täta, sråsprängda knäfvelbårar. En lång, tillknäppt ifverrock och en hvit hatt — hans vanliga drägt ullända republikanarens bild. Hvem igenkänner cke Magnus Jakob Crusenstolpe? Han står, enigt herr Boas försäkran, vid sidan af redaktöen af Aftonbladet, herr L. Hjerta, och slungar ina republikanska blixtrar öfver Faristernas hufuden. Herr Boas slutar sin öfverblick af svenska literaturen — hvilken, i parenthes sagdt, mera kildrar litteratörernes figurer, än deras arbeen — medelst följande, något på förhand tillomna tirad: Här svärma alla för skaldekonten. Här qvarlefyer ännu poesiens gyllene åler, och namnet på en hvar, som skrifvit ett äfte dikter, genomilyger, från gräns till gräns, ela landet. Sakta i backarne, herr Boas! Vi a redan tillräckligt mel vagabonder — för att Illa våra små signaturer också skulle börja stryka andet omkring och till slut falla fattigi nr arne till last! Att emedlertid förf. blickat något djupare in i åra representativa, än i våra litterära förbållanen, vill dock skönjas genom hans skildring af venska riddarhuset, ur hvilken vi här låna Tölinde: En ecen ductart allfvarplis dagar on