BOKHANDELS-BULLETIN. In Scandinavien. Nordlichter von Edward Boas Leipzig 1845. Sedan förf. på ångfartyget Elisabeth passera från Stralsund till Ystad, går han i den sednari staden ombord på Svitbiod, der hans första gö romål är att teckna en s. k. svensk frukost. Vic en sådan — vi följa ordagrannt förf. skildring — tager man sig först en sup, d. v. s. ett glas kummineller anisbränvin; sedan dricker man tå förtär dertil smör och bröd, skinka, medvurst öst, jemte ett glas bier eller porter, och slulligen följer en varm kötträtt,, — beeffstek, kottJetter eller något dylikt. Man ser, att förf. icke aktar för rof, att redan på sjön börja skildr: landets seder, och att han på god tro antager den halftyska mathållningen på Svithiod såsom purt och gemeint svensk. Men än mera episk! beskrifvande blir hans penna, då han från maten öfvergår till de ätande. Se här hans skildring af en ombord befintlig svensk författarinnas toilett: En svart tyllhufva med eldröda blommor betäckte hennes hufvud; om halsen bar hon bernstenskoraller, en urkedja af guld och ett lorgnettband af sammet! Med denna författarinna återvände äfven till fåderneslandet en ung, musikalisk talang, som någon tid, för att utbilda sig, vistats i Paris, och af hvilken förf. ger oss följande konturteckning: Långa lockar kringfladdrade hennes genomskinligt marmorhvita tinningar; med två dufveögon, hvilkas klara speglar ett lätt tycke af melankoli endast lindrigt skuggade, blickade hon fromt och vänligt in i verlden. Emilie visade sig fri och glad och samtalade gerna med oss männer. Hennes själ var för ren, att kunna vara pryd. Om en annan reskamrat underrättar oss den oförliknelige herr Boas, att han, reskamraten nemligen, fordom varit ett af Stockholms berömdaste (beräbmtesten) lejonn; hundrade äfventyr, hundrade pikanta noveller, utbrister resebeskrifvaren, blixtrade i hans dunkla blick och uttrycket af fin materialism låg tydligt öfver hans anletsdrag., I allmänhet finner man föga romantik ombord på ett ångfartyg. Visserligen har man, om man så vill, nere i machineriet bilden af ett hemlighetsfullt, underjordiskt lif; men denna illusion bleknar dock betydligt, då man ser en sotig handtlangare genom en öppnad lucka sticka sitt svettbadande ansigte-i det fria, eller hör den mystiska falangen i djupet ropa på mera kol till ugnarne. Väl förefaller det, vid hvarje pistonsslag, som om ett hjerta sloge-i det tunga skeppsskråfvet; men detta hjerta slår så jemt, så afmätt, så passionsfritt, som pendeln i en klocka. Kommer härtill en döfvande solhetta, en vindstilla, som låter stenkolsröken lägga sig tung och qväfvande öfver sjelfva fartyget, eller inträder, hvad än värre är, storm och oväder, blixt och dunder, förskräckelse och sjösjuka, så släckes ända till sista gnistan af poesi i detta moderna vikingalifj och hytten blir ett tillhåll för den magraste, torraste prosa. Lyckligare än så, var dock herr Boas under sitt ledungatåg emellan Ystad och Stockholm. På denna färd kommer han öfver en roman, icke en tryckt eller skrifven, utan en lifslefyande. Herr Boas hade genast, vid sitt inskeppande, fästat uppmärksamhet vid en ung Svenska, som helt simpelt kallades Marie. Hon kunde näpPeligen vara öfver :aderton år; det är omöjligt att tänka sig något mera intagande. Den smärta och dock fylliga vexten, den öfver all beskrifning fina hyn, genom hvilken de blå ådrorna å:erskimrade, den milda emaljen af kindernas karmin, det kolsvarta håret och de himmelsblå ögonen — allt utgjorde tillsamman en förtrollande bild Men Maria var sluten och tystlåten, undvek och undveks; endast helt kort svarade hon på herr Boas försigtiga (Vorsichtigen) frågor. Dock snart skulle allt förklaras. Tidigt andra dagen anländer Svithiod till Kalmar redd. Herr Boas går upp på däck och träffar der Maria, ljus och skön, som morgonen,. Och ändå, stackars liten, har hon ingenting sofvit. Sömnen vore en fiende till olyckan, derföre helsade sömnen aldrig på Maria. Herr Boas förmår Maria att bigta sina öden. Midt emot hennesi Stockholm bosatta föräldrar hade residerat en diplomat — t behöfver jag Väl fortsätta historien? Diplomaten s hade, som alla dylika, varit glupskt älskvärd, ! och Maria, såsom alla Marior, glupskt hågad att! erkänna denna älskvärdhet. En kall, regnigs Oktobernatt, (himlen vet, om det icke haglade lc till och med) hade Maria sakta efter sig tilltryckt! dörren till fådernehuset och torkat en tår ur sitt ! fuktiga öga! Hon följde sin diplomat till S:t Pe-l! tersburg. Men här blef älskaren alllför mycket ja sarmat. På den dyra fäådernejorden togo de råa, ll låga, slaviska drifterna åter ut sin rätt. Diplomaten slog Maria, slog henne, enligt herr Boas ganska riktiga anmärkning, ,med samma händer; , Som en gång smekande vidrört hennes kinder, lockar Och heset. CE hh HH arp oLF sv Åh