BOKHANDELS-BULLETIN.
In Scandinavien. Nordlichter von Edward Boas
Leipzig 1845.
Sedan förf. på ångfartyget Elisabeth passera
från Stralsund till Ystad, går han i den sednari
staden ombord på Svitbiod, der hans första gö
romål är att teckna en s. k. svensk frukost. Vic
en sådan — vi följa ordagrannt förf. skildring —
tager man sig först en sup, d. v. s. ett glas kum-
min- eller anisbränvin; sedan dricker man tå
förtär dertil smör och bröd, skinka, medvurst
öst, jemte ett glas bier eller porter, och slulli-
gen följer en varm kötträtt,, — beeffstek, kott-
Jetter eller något dylikt. Man ser, att förf. icke
aktar för rof, att redan på sjön börja skildr:
landets seder, och att han på god tro antager
den halftyska mathållningen på Svithiod såsom
purt och gemeint svensk. Men än mera episk!
beskrifvande blir hans penna, då han från maten
öfvergår till de ätande. Se här hans skildring
af en ombord befintlig svensk författarinnas toi-
lett: En svart tyllhufva med eldröda blommor
betäckte hennes hufvud; om halsen bar hon bern-
stenskoraller, en urkedja af guld och ett lorgnett-
band af sammet! Med denna författarinna åter-
vände äfven till fåderneslandet en ung, musika-
lisk talang, som någon tid, för att utbilda sig,
vistats i Paris, och af hvilken förf. ger oss föl-
jande konturteckning: Långa lockar kringflad-
drade hennes genomskinligt marmorhvita tinnin-
gar; med två dufveögon, hvilkas klara speglar ett
lätt tycke af melankoli endast lindrigt skuggade,
blickade hon fromt och vänligt in i verlden.
Emilie visade sig fri och glad och samtalade
gerna med oss männer. Hennes själ var för ren,
att kunna vara pryd. Om en annan reskamrat
underrättar oss den oförliknelige herr Boas, att
han, reskamraten nemligen, fordom varit ett af
Stockholms - berömdaste (beräbmtesten) lejonn;
hundrade äfventyr, hundrade pikanta noveller,
utbrister resebeskrifvaren, blixtrade i hans dunkla
blick och uttrycket af fin materialism låg tydligt
öfver hans anletsdrag.,
I allmänhet finner man föga romantik ombord
på ett ångfartyg. Visserligen har man, om man
så vill, nere i machineriet bilden af ett hemlig-
hetsfullt, underjordiskt lif; men denna illusion
bleknar dock betydligt, då man ser en sotig handt-
langare genom en öppnad lucka sticka sitt svett-
badande ansigte-i det fria, eller hör den mysti-
ska falangen i djupet ropa på mera kol till ug-
narne. Väl förefaller det, vid hvarje pistonsslag,
som om ett hjerta sloge-i det tunga skeppsskråf-
vet; men detta hjerta slår så jemt, så afmätt, så
passionsfritt, som pendeln i en klocka. Kom-
mer härtill en döfvande solhetta, en vindstilla,
som låter stenkolsröken lägga sig tung och qväf-
vande öfver sjelfva fartyget, eller inträder, hvad
än värre är, storm och oväder, blixt och dun-
der, förskräckelse och sjösjuka, så släckes ända
till sista gnistan af poesi i detta moderna vikin-
galifj och hytten blir ett tillhåll för den magra-
ste, torraste prosa.
Lyckligare än så, var dock herr Boas under
sitt ledungatåg emellan Ystad och Stockholm.
På denna färd kommer han öfver en roman, icke
en tryckt eller skrifven, utan en lifslefyande.
Herr Boas hade genast, vid sitt inskeppande, fä-
stat uppmärksamhet vid en ung Svenska, som
helt simpelt kallades Marie. Hon kunde näp-
Peligen vara öfver :aderton år; det är omöjligt
att tänka sig något mera intagande. Den smärta
och dock fylliga vexten, den öfver all beskrif-
ning fina hyn, genom hvilken de blå ådrorna
å:erskimrade, den milda emaljen af kindernas
karmin, det kolsvarta håret och de himmelsblå
ögonen — allt utgjorde tillsamman en förtrol-
lande bild Men Maria var sluten och tystlåten,
undvek och undveks; endast helt kort svarade
hon på herr Boas försigtiga (Vorsichtigen) frågor.
Dock snart skulle allt förklaras. Tidigt andra
dagen anländer Svithiod till Kalmar redd. Herr
Boas går upp på däck och träffar der Maria, ljus
och skön, som morgonen,. Och ändå, stackars
liten, har hon ingenting sofvit. Sömnen vore
en fiende till olyckan, derföre helsade sömnen
aldrig på Maria. Herr Boas förmår Maria att
bigta sina öden. Midt emot hennesi Stockholm
bosatta föräldrar hade residerat en diplomat — t
behöfver jag Väl fortsätta historien? Diplomaten s
hade, som alla dylika, varit glupskt älskvärd, !
och Maria, såsom alla Marior, glupskt hågad att!
erkänna denna älskvärdhet. En kall, regnigs
Oktobernatt, (himlen vet, om det icke haglade lc
till och med) hade Maria sakta efter sig tilltryckt!
dörren till fådernehuset och torkat en tår ur sitt !
fuktiga öga! Hon följde sin diplomat till S:t Pe-l!
tersburg. Men här blef älskaren alllför mycket ja
sarmat. På den dyra fäådernejorden togo de råa, ll
låga, slaviska drifterna åter ut sin rätt. Diplo-
maten slog Maria, slog henne, enligt herr Boas
ganska riktiga anmärkning, ,med samma händer; ,
Som en gång smekande vidrört hennes kinder,
lockar Och heset. CE hh HH arp oLF sv Åh