poem af samme förf. vid första underrättelsen o
Ingelmans hädangång: ij
Hans stoft är funnet.
Vårens engel drog :
Den slöja bort, som dolt hur skalden dog.
Det var en vinterqväll. Kring strand och vatten
S!og dimman dystert ut ett svekfullt nät;
Och himlen sina ljus ej tändt för natten,
Att vänlig ledning ge åt vandrarns fjät.
I tankens verld — han lefde der så gerna —
Gick skalden djupt försänkt, och då han sig
Guds fnger slunga fram en ensiig stjerna,
Hvars ljusa eld sköt ned mot dimmig våg:
Det var hans lefnadsstjernas sista tåg.
Jag är ej än beredd för dödens smärta!
Han ofta sagt. Men Herren såg hans hjerta,
All nog det luttradt var i lifvets strid
Oeh värdigt segern öfver rum och tid ... .
Framåt gick tankens flygt. Han måste följa,
Och — dödens frid han fann i stormig bölja.
Med stannad oro uret visar än
Den stund, som från oss tog vår ädle vän.
Men liket sällsamt vaggades i dagen
Intill den konungs bild med milda dragen,
Som hel!re här en himmel än en graf
Åt sången och dess söner gaf.
Oeh nu 4de fyra bräder stuta inne
Vär bleke bror till sist i eget bo.
Och lugnat det rjället är: ej verldens minne
Gör hemgång der i djupet af hans ro.
Men här begrafningsklockans stämma talar
Ett höjdens språk utöfver stoftets dalar:
Alt ofvan stjernorna fins högre frid
för evig tid.
Ack, sälle döde! Vid din lilla hydda,
Bland trädens kronor, som dess torf-tak skydda,
Skall trasten sina ljufva toner slå
Och fjäri!s-tåget glädtigt fälla segel
I daggbegjutna blomsterkalkars spegel,
Der solen vaggar sig i himmel blå . . .
Så vårens engel, städse tacksam vorden,
Vill smycka skaldens sista hem på jorden.
Men vi, med minnets blick från nu till förr,
I tårar gå från vännens stängda dörr.