VO
het. — Se här — betrakta er mors bild, och fö-
reställ er, att hon frågar er genom min mun.
Och — vid alla ödens Gud! ... om det är mö;-
ligt att himlens inbyggare kunna inverka på jord-
invånarnes lott, så är det säkert att Fioretta har
i denna natt fört er och mig tillsammans:
Alessandro ryste tillsammans vid den första
hälften af den gamles tal, ty han trodde sig deri
läsa en ohygglig profetia; men slutet deraf ver-
kade dock så välgörande på honom; det milda
väsende, som den tappre krigarens imposanta ge-
stalt bastigt anlog, grep honom oemotståndligt, så
alt han, ehuru med beklämdt hjerta, bekände för
den nye vännen allt, ända till den minsta om-
ständighet af hans och Lauras hemliga kärleks-
förhållande. :
Generalen fick läsa Lauras bref och med eldig
blick yttrade han, under dess läsning:
— Italienskt qvinnoblod! Förnekar sig icke en
gång i Norden! — En galant flicka! ... en präk-
tig soldatbrud!
Men när den berättande kom till det sista natt-
äfventyret och skildrade huru den hemlige be-
sökaren slött stiletten i bädden och derstädes
qvarlemnat den, då sprang generalen, i den för-
färligaste sinnesskakning, upp af stolen, och hans
ansigte fick ett vildt uttryck, som vanställde det
helt och hållet.
— Det missfostret! ropade han. — Han sjelf
eller hans tenare — det är enahanda, Brottet
är i alla fall lika stort. — Gud är stor och alle-
städes närvarande, tillade han, i det han, utmat-
tad af sina öfverspända känslor, åter nedsjönk på
stolen. — Midt under krigets tumult har han åt
mig förlänat ett domarekall; och jag vill döma