kets fotspår. Då hörde han på afstånd de ryska
skildtvakternas anrop ute på fältet; han hörde
dem besvaras af andra dofva röster utanföre;
han skyggade dervid tillsammans och återvände
till sin kammare, hvars dörr han tillslöt med
en rigel innanför.
Med darrande hand slog han eld och itände
ljus, då han till sin outsägliga fasa fann, i det
han närmade sig sängen, en blank stilett instuc-
ken i en af kuddarne. De sönderstuckna säng-
kläderna utvisade att mordvapnet hade trenne
gånger blifvit instött i bädden, der man trodde
honom ligga djupt insomnad.
— Sköna, Sibylla! — yttrade han för sig sjelf.
— Var då detta din aning?
Hans hår reste sig; en iskall rysning gick öf-
ver hans nacke. — Lönmord! ropade en röst
inom honom. Han ryckte dolken utur bädden
och störtade ut genom dörren, som han åter ha-
stigt öppnade. Utan vilja, utan tanke, utan med-
vetande flydde han från det hemska rummet, och
var nästan sanslös, som om han hade sett ett
Gorgonhufvud. .
Då han kommit i den trånga, mörka gången,
och hade gått några steg, träffade han på en
dörr, som, efter hvad han kunde tycka, borde
föra ut åt gården, men som dock var stängd
Derifrån hade den smala gången en vinkel; Ita-
lienaren följde denna och kom snart till en an:
nan dörr, hvilken gaf vika för hans påstötning
Här fann han en smal trappa, förande uppåt
Han sprang uppför denna trappa, kom åter til
en dörr, öppnade och slog den i lås efter sig
Lik en drömmande stod han der nu, :sedan har
sett sig om. Han befann sig midt uti ett lite