krokar löst lastade vid vaggarne, och Salcucs RU na utan någon serdeles ansträngning emanciperas. Antingen nu en rent aristokratisk drift, af samma natur ungefär, som sigillsamlar-vurmeriet, eller en ren metallurgisk drift, af samma natur ungefär, som auri sacra fames, legat till grund för den åtgärd, hvarigenom Riddarhuset, enligt sägen, beröfvades en del af dessa sina prydnader, så kan man likväl lätteligen tänka sig de ätters häpnad och bestörtning, hvilka för ögonblicket befinna sig alväpnade och icke längre kunna vädja till förfädrens sköldar, de der måhända nu som bäst äro ander uppsmältning, för att, i gestalt af kaffekannor, sängvärmare, bränvinshattar och andra mindre nobla formationer, gå ut i det allmänna och uppfylla sina serskilda, borgerliga bestäms melser. Att tillgriparen hör till den historiska skolan, tyckes hans här valda verkningskrets intyga, men om han gått kronologiskt till väga, eller samlat sina trofter utan afseende på nobiliterings-datum, är oss obekant. Imedlertid, och, derest påståendet skulle befinnas grundadt, torde man kunna förutsätta, att de ätter, hvilka på ett så ohemult vis blifvit beröfvade sina sköldemärken, behörigen i tidningarne efterlysa dem, med erbjudande att, i händelse de skulle befinnas sålda eller pantsatta, dem igenlöså. Något eget ligger dock alltid deri, att, medan skapelsen repeteras i öfre delen af riddarhuset, skall man i den nedre spåra förelöpande tecken till yttersta domen. Det är nemligen då, som alla vapensköldar skola försvinna och allt hederligt folk blir nobiliteradt, utan alt ändå begära bref derpå. Norrländska posterna förtälja om det deruppe började religionskriget, med dess flammande autodafcer af bönböcker och postillor, med dess vilda, eldsprutande predikar-inspirationer, med dess kärfva, sjellkära ofördragsamhet, dess någon gång utmanande trots. Allmogens läseri, lemnadt åt sig selft, är vanligen fridsamt och aktningsvärdt. Men öfverallt finnas de, hvilka fatta i detta läseri, som i en häfstång för sina enskilda afsigter, sina egennyttiga beräkningar. Läseriets profeter äro oftast utskottet af läseriet. Dessa profeter behöfva öfverspändheten, exaltationen, den ytterligt uppskrufvade enthusiasmen, för att rätt kunna dra musten af sin lära — det kalla pröfvande förnuftet låter icke lika lätt beskatta sig, som dylika under den högre, medvetna kraften städse skattskyldiga känslor. Derigenom ges åt läseriet en rigtning, som ursprungligen icke ligger i dess väsende — en rigtning till offentlighet, till uppseende, som läsare-chefen behöfver för spelandet af sin roll, och dit hopen af honom blindt låter vägleda sig. Också skall man kunna anmärka, att läsare-cheferna icke i allmänhet ega de vackraste antecedentia att förevisa, och exempel saknas ingalunda, att de gamla drifterna vid mera än ett tillfälle tagit öfverhand, och att hycklaren i en hastig vändning stått afslöjad. Imedlertid förbinder sig nog mycket med ekonomiska emolumenter vid egenskapen af en läsare-chef, för att en dylik plats någonsin skulle sakna aspiranter, till och med, på vissa håll, af unga prestmän, som veta att en så beskaffad gloria icke saknar sina strålar af guld. De talanger, dem denna mission tar i anspråk, äro i öfrigt icke så vidtomfattande, att just häri kan ligga något hinder af serdeles afskräckande natur. Att ge föredraget en grof objektivitet, en personlighet, på hvilken man icke kan misstaga sig, att tillaga helvetet så helt, att ingen thermometer mera visar gradtalet, att med anatomisk gräslighet behörigen skildra pinos-historien — se der hufvudegenskaperna för en läsarepredikan, som vill anslå! Riksdagen tyckes icke under den förflutna veckan ha kommit mycket längre fram än förut, och ändå står han straxt vid gränsen af den honom en gång förelagda tid. Längre skall du icke gå! Här skall du sätta dig,, ropar redan den 214 April 4845 till barnet af den 42 Juli 4844. Kanske skall riksdagen skylla på, att han icke blifvit riktigt beredd,, hvilket utan tvifvel kan ha sin riktighet, och sålunda än vidare bemedla sig ett anstånd. Kanske ljuder också för honom domsbasunen, och han går ur verlden icke betydligt tyngre ekiperad, än han kom derin, med ett ogranskadt kriminalförslag hvilande i ena fickan och ett omöjligt representationsförslag i den andra! Och riksdagsmännen fatta sina vVandringsstafvar att draga hvar och en hem till sitt. De lasta ståndsprotokollerna på sina skuldror och svigta under bördan af resultaten, digrare än de kunna föreställa sig. Än en gång svänga de battarne till afskedshelsning. Au revoir! bältre lycka nästa gång! ropar ironiskt en stämma ur samma fönster af riddarhuset, der Kongl. sekreteraren Rosenstein fordom yttrade till den på torget församlade pöbeln: Tyst pack! han talar sjelf! Men riksdagsmännen sprida sig i skiljda grupper och vandra genom de olika tullarne, hvar och en till de sina. Många jubla högt, då de helsa röken från den egna härden. Men en och annan ärelysten, storartad, talträngd natur utropar med madame Stael, då hon förvist från Paris på Coppet såg endast Geneversjöns gudasköna stränder, endast Italiens högblå himmel och Montblanes hvita krona: ,Ahl! rendez-moi rue de Bac! Ge mig tillbaka Norra Smedjegatan och plenidagarnes vackra fraser och den politiska dunstkretsen i klubbarnes rökrum! Ge mig tillbaka riksdagen ! : De varma unionssympathierna ha icke kunnat hindra folk alt frysa ihjäl emellan Skåne och Seeland. Sistl. torsdag lyckades det icke för stadens resp. tornväktare, att äfven med de häftigaste klämteadlaga fuarakalla aldoåda 2 Pöntraäctarhäucat.