krokar löst lastade vid vaggarne, och Salcucs RU
na utan någon serdeles ansträngning emanciperas.
Antingen nu en rent aristokratisk drift, af sam-
ma natur ungefär, som sigillsamlar-vurmeriet, el-
ler en ren metallurgisk drift, af samma natur un-
gefär, som auri sacra fames, legat till grund för
den åtgärd, hvarigenom Riddarhuset, enligt sägen,
beröfvades en del af dessa sina prydnader, så kan
man likväl lätteligen tänka sig de ätters häpnad och
bestörtning, hvilka för ögonblicket befinna sig al-
väpnade och icke längre kunna vädja till förfä-
drens sköldar, de der måhända nu som bäst äro
ander uppsmältning, för att, i gestalt af kaffe-
kannor, sängvärmare, bränvinshattar och andra
mindre nobla formationer, gå ut i det allmänna
och uppfylla sina serskilda, borgerliga bestäms
melser. Att tillgriparen hör till den historiska
skolan, tyckes hans här valda verkningskrets in-
tyga, men om han gått kronologiskt till väga,
eller samlat sina trofter utan afseende på nobili-
terings-datum, är oss obekant. Imedlertid, och,
derest påståendet skulle befinnas grundadt, torde
man kunna förutsätta, att de ätter, hvilka på ett
så ohemult vis blifvit beröfvade sina sköldemär-
ken, behörigen i tidningarne efterlysa dem, med
erbjudande att, i händelse de skulle befinnas sål-
da eller pantsatta, dem igenlöså. Något eget
ligger dock alltid deri, att, medan skapelsen re-
peteras i öfre delen af riddarhuset, skall man i
den nedre spåra förelöpande tecken till yttersta
domen. Det är nemligen då, som alla vapen-
sköldar skola försvinna och allt hederligt folk
blir nobiliteradt, utan alt ändå begära bref derpå.
Norrländska posterna förtälja om det deruppe
började religionskriget, med dess flammande au-
todafcer af bönböcker och postillor, med dess
vilda, eldsprutande predikar-inspirationer, med dess
kärfva, sjellkära ofördragsamhet, dess någon gång
utmanande trots. Allmogens läseri, lemnadt åt
sig selft, är vanligen fridsamt och aktningsvärdt.
Men öfverallt finnas de, hvilka fatta i detta lä-
seri, som i en häfstång för sina enskilda afsigter,
sina egennyttiga beräkningar. Läseriets profeter
äro oftast utskottet af läseriet. Dessa profeter
behöfva öfverspändheten, exaltationen, den ytter-
ligt uppskrufvade enthusiasmen, för att rätt kunna
dra musten af sin lära — det kalla pröfvande
förnuftet låter icke lika lätt beskatta sig, som dy-
lika under den högre, medvetna kraften städse
skattskyldiga känslor. Derigenom ges åt läseriet
en rigtning, som ursprungligen icke ligger i dess
väsende — en rigtning till offentlighet, till upp-
seende, som läsare-chefen behöfver för spelandet
af sin roll, och dit hopen af honom blindt låter
vägleda sig. Också skall man kunna anmärka,
att läsare-cheferna icke i allmänhet ega de vack-
raste antecedentia att förevisa, och exempel sak-
nas ingalunda, att de gamla drifterna vid mera
än ett tillfälle tagit öfverhand, och att hycklaren
i en hastig vändning stått afslöjad. Imedlertid
förbinder sig nog mycket med ekonomiska emo-
lumenter vid egenskapen af en läsare-chef, för
att en dylik plats någonsin skulle sakna aspiran-
ter, till och med, på vissa håll, af unga prest-
män, som veta att en så beskaffad gloria icke sak-
nar sina strålar af guld. De talanger, dem denna
mission tar i anspråk, äro i öfrigt icke så vidt-
omfattande, att just häri kan ligga något hinder
af serdeles afskräckande natur. Att ge föredraget
en grof objektivitet, en personlighet, på hvilken
man icke kan misstaga sig, att tillaga helvetet så
helt, att ingen thermometer mera visar grad-
talet, att med anatomisk gräslighet behörigen skil-
dra pinos-historien — se der hufvudegenskaperna
för en läsarepredikan, som vill anslå!
Riksdagen tyckes icke under den förflutna vec-
kan ha kommit mycket längre fram än förut,
och ändå står han straxt vid gränsen af den ho-
nom en gång förelagda tid. Längre skall du
icke gå! Här skall du sätta dig,, ropar redan
den 214 April 4845 till barnet af den 42 Juli
4844. Kanske skall riksdagen skylla på, att han
icke blifvit riktigt beredd,, hvilket utan tvifvel
kan ha sin riktighet, och sålunda än vidare be-
medla sig ett anstånd. Kanske ljuder också för
honom domsbasunen, och han går ur verlden
icke betydligt tyngre ekiperad, än han kom derin,
med ett ogranskadt kriminalförslag hvilande i ena
fickan och ett omöjligt representationsförslag i
den andra! Och riksdagsmännen fatta sina vVan-
dringsstafvar att draga hvar och en hem till sitt.
De lasta ståndsprotokollerna på sina skuldror och
svigta under bördan af resultaten, digrare än de
kunna föreställa sig. Än en gång svänga de bat-
tarne till afskedshelsning. Au revoir! bältre
lycka nästa gång! ropar ironiskt en stämma ur
samma fönster af riddarhuset, der Kongl. sekre-
teraren Rosenstein fordom yttrade till den på
torget församlade pöbeln: Tyst pack! han talar
sjelf! Men riksdagsmännen sprida sig i skiljda
grupper och vandra genom de olika tullarne,
hvar och en till de sina. Många jubla högt, då
de helsa röken från den egna härden. Men en
och annan ärelysten, storartad, talträngd natur
utropar med madame Stael, då hon förvist från
Paris på Coppet såg endast Geneversjöns guda-
sköna stränder, endast Italiens högblå himmel
och Montblanes hvita krona: ,Ahl! rendez-moi
rue de Bac! Ge mig tillbaka Norra Smedje-
gatan och plenidagarnes vackra fraser och den
politiska dunstkretsen i klubbarnes rökrum! Ge
mig tillbaka riksdagen ! :
De varma unionssympathierna ha icke kunnat
hindra folk alt frysa ihjäl emellan Skåne och
Seeland. Sistl. torsdag lyckades det icke för sta-
dens resp. tornväktare, att äfven med de häftigaste
klämteadlaga fuarakalla aldoåda 2 Pöntraäctarhäucat.