annat elysium. Ganska förnuftig och ytterst af-
indsvärd är den, som naturen begåfvade med ett
så kort minne. Ju äldre vi blifva, ju mer före-
kommer oss verlden som ett stort dårhbus, hvar-
st den mår aldrabäst, som till sin nytta vet be-
sagna de andra dårarnes galenskap. Detta har du
örstått, och jag gratulerar dig. Din fru är en
yppig, väl mogen ros; i ditt hus fattas ingen be-
Jvämlighet; och om det denna gången lyckas de
tre svarta örnarne alt hacka ut ögonen på den
gula gamen, så att verlden återvinner den så
länge saknade friden, så är du i ditt aflägsna
näste temligen säker att före ditt saliga slut få
bringa din dyrkade gudinna, det närvarande,
månget herrligt spis- och dryckesoffer.
— Ditt spe är allt för fromt, för att kunna
såra mig, svarade herr von Reek den pratsam-
ma krigsmannen, hos hvilken vinet började spö-
ka Men, säg mig dock, käre bror, hvem kan
lefva mer för det närvarande, utan att bekymra
sig om morgondagen, än just krigsfolket, bland
hvilket du blifvit en så betydande man? Der
före låtom oss och de våra lefva gladt och be
kymmerslöst i dag! Hvem vet om någon i mor-
gon skall finna det mödan värdt att ens frågs
efter våra namn?
oDe båda dryckeskamraterne sammanstöttc
sina bägare, men herr .von Reek förfelade dock
sitt mål, som var att afböja allt vidare samtal
med generalen. Knappt hade den nya läskedryc:
ken halkat in mellan det yfviga skägget, förrär
den buttre inqvisitorn åter var på samma spår
— Våra namn! upprepade han mekaniskt. —
Hvad äro väl våra namn, de der alstrades af er
tillfällighet, så vida icke våra bandlingar förtjen:
att öfverlefva oss? Fördömdt att våra dagars hi
storia vet att uppräkna en sådan mängd af stor:
namn, att det för oss, smärre ljus, icke finns rum
på den lysande taflan! Solemka låter bra, och si
länge som ryska män buro detta namn, var er
obefläckad ära dermed förenad. Men hvad mi