du spelade den gången ett farligt spel. Jag hade
verkligen älskat, troget och uppriktigt älskat den
sköna, gazellögda Fioretta, icke med sinnena alle-
na, utan rent, ur djupet af min själ Mina pi-
stoler voro redan laddade för din räkning; men
då jag hörde att du, din epikurg, hade, emot all
förmodan, ärligt och anständigt fört flickan till
altaret, så afsköt jag mina pistoler i vädret, un-
der det jag önskade er lycka, samt återvände
till milt nordiska. fäidernesland. Tro dock icke
att jag i kejsarestadens brokiga hvimmel var i
stånd att förgäta henne. Nej, dertill var hon
alltför god, alltför älskvärd. Under flera års tid
brefvexlade jag med den mannen i Rom, som
under milt vistande der varit min hyresvärd.
Jag fick veta att Fioretta hade skänkt dig två
söner och en dotter, och att ni lefde lyckligt
tillsammans. Då tänkte jag: Basta! väl bekom-
me både honom och henne! Hvarefter jag med
mitt regemente marscherade till persiska grän-
sen. Men hvad har det då blifvit af Fioretta?
... Hvar äro dina barn? Du har nu en annan
maka. Den första sofver således under kullen;
det har kallnat, detta veka bjerta, vekt och mildt
såsom ett barns? il
Herr von Beek stödde hufvudet mot handen
och blickade dyster ned i bägaren. Hon är död,
sade han; de äro alla döde. En smittsam feber
bortryckte dem alla inom en månad.
— Ljuf hvila och gladt återseende då! yttrade
ryssen i samma ton. Kan hon, från höjden, der
hon nu vistas, blicka ned till jorden, så känner
hon nu och vet att inom den kalla nordlännin-
gen, den hon ofta med skygghet betraktade, som
om han varit en ilsken björn, klappar ett ärligt
hjerta, som andades uppriktig kärlek och högakt-
ning för henne.
— Och du blef åter den du alltid varit, fort-
for han, efter en stunds uppehåll. Du tänkte på
dig sjelf, enligt vanan, kastade sorgfloret i Tiber-
strömmen och sökte dig en annan maka och ett