stämmiga sånger och några nationalsånger, hvilk:
sednare, om också ej mästerligt utförda, docl
för sin egendomlighet alltid intressera sydlännin
garna; ty deras folksånger äro så olika våra, son
natt och dag äro olika. Jag vet ej om jag
något föregående bref yttrat mig om de spansk:
nationalsångerna. De kunna, i afseende på mu
sikaliskt värde, ingalunda jemföras med vår
svenska, och äro fattiga på melodier, samt mer:
beräknade på deklamation; men för den egna an
da, som röjer sig i dem och på en gång måla
folklynnet och arten af den yttre naturen i de
land der de äro födda, måste de alltid för os:
blifva intressanta att höra. Jag har derföre sam-
lat ett urval af dem, som jag skall hemföra til
Sverige. Det allmännast begagnade instrumen
här i Spanien är, som ni vet, guitarren. Der
spanska guitarren spelar till en del samma stor:
roll. — har jag så när sagt, som månen; mec
blott den skilnad, att hon begagnar sig af toner,
i stället för ljus. När dagen lagt tillsamman si-
na purpurvingar på de vestra bergen och natter
bredt sin slöja öfver jorden, mörkare än man-
tillans svarta silke, och stjernan börjat brinna
klarare än spanska flickans öga, stiger månen
upp ur det darrande hafvet och lockar den svär-
mande senoran ut på balkongen, hvars galler
han försilfrat — och då ljuda guitarrens melan-
koliska toner, och på floder af månsken och gui-
tarrmusik seglar hennes ande ut i diktens lockan-
de rymder, der hjeltar kämpa och der kärleks-
gudar leka; hela Spaniens romantiska riddareverld
träder fram och fäller sitt hjelmgaller för den
tjusande sångerskans. ögon. - Eller sjunger hon
kanhända sina egna strider i verser, dem hon