stämmiga sånger och några nationalsånger, hvilk: sednare, om också ej mästerligt utförda, docl för sin egendomlighet alltid intressera sydlännin garna; ty deras folksånger äro så olika våra, son natt och dag äro olika. Jag vet ej om jag något föregående bref yttrat mig om de spansk: nationalsångerna. De kunna, i afseende på mu sikaliskt värde, ingalunda jemföras med vår svenska, och äro fattiga på melodier, samt mer: beräknade på deklamation; men för den egna an da, som röjer sig i dem och på en gång måla folklynnet och arten af den yttre naturen i de land der de äro födda, måste de alltid för os: blifva intressanta att höra. Jag har derföre samlat ett urval af dem, som jag skall hemföra til Sverige. Det allmännast begagnade instrumen här i Spanien är, som ni vet, guitarren. Der spanska guitarren spelar till en del samma stor: roll. — har jag så när sagt, som månen; mec blott den skilnad, att hon begagnar sig af toner, i stället för ljus. När dagen lagt tillsamman sina purpurvingar på de vestra bergen och natter bredt sin slöja öfver jorden, mörkare än mantillans svarta silke, och stjernan börjat brinna klarare än spanska flickans öga, stiger månen upp ur det darrande hafvet och lockar den svärmande senoran ut på balkongen, hvars galler han försilfrat — och då ljuda guitarrens melankoliska toner, och på floder af månsken och guitarrmusik seglar hennes ande ut i diktens lockande rymder, der hjeltar kämpa och der kärleksgudar leka; hela Spaniens romantiska riddareverld träder fram och fäller sitt hjelmgaller för den tjusande sångerskans. ögon. Eller sjunger hon kanhända sina egna strider i verser, dem hon