ae
grymma Armida! — här kunde du mot din så-
rade Rinaldo rigta dina skarpaste vapen, då han
var vanmäktig och försvarslös? — LauraP... hur
kunde ni öfvergifva mig, då ni visste att mi blif-
vit lika oumbärlig för mig, som luset för blom-
man, som luften för hvarie lefvande väsende? 0,
hvad hade det blifvit af mig, hvad hade jag gjort,
om ert medlidande hade några timmar sednare
erinrat er om mig! -
Med den mest glödande vältalighet skildrade
ban nu för henne sin själs tillstånd, under de sed-
nast förflutna dagarne, uttalade, utan fruktanfoch
på sitt hemlands harmoniska språk, sina Varma
känslor, sin trånad, sin smärta, och berättade slut-
ligen silt beslut att våldföra sig på den gamle
Pietro, för att återvinna friheten.
— Obetänksamma, vilda mennska! utropade
flickan. I hvilken förfärlig olycka bade ni ickt
kunnat störta både er sjelf och oss! En rys
resery-korps inträffar redan i dag; anförare!
för den samma skall ba qvarter, här i huset. Ja
ville derföre komma hit, för att sjelf varna eI
för att se er ännu en gång, oaktadt min foster
faders förbud, ty en inre ångest dref mig hit, oc!
ett ärende, som Pietro har att uträtta i byen
håller honom för en god stund aflägsen, och för
skaffar mig ett gynnande tillfälle, att få tala me
er. För er egen skull, för min skull, och fö
hela min omgifnings skull, besvär ag er at
lägga band på ert häftiga sinne: Var ick
otacksam mot dem, som vilja er väl. Ni skal
ofta höra af mig. Jag skall stundom komma sjell
ler skall en bilett, fastklistrad under er mat
hemtare, bringa er budskap från en vän, son
hvarje afton ber för er och anropar himlen on
-