För dig, för dig, mitt unga vif,
Jag störta vill mitt unga lif
Igenom eld och lågor.
Snart perlan gifva skall ett svar
Uppå ditt hjertas frågor.
Ty förr en gång jag skatter bar
Ur hafvets vilda vågor.
Till vågomsköljda klippans topp
-Berusad, svindlande han lopp
Att ned i djupet ila.
Men plötsligt stannar han: ej alls
Han vill sig öfverila;
Ty se, förtroligt om hans hals
Två hvita armar hyila.
Och från två milda ögons par
En blick så varm och underbar
Med hans sig sammängjuter,
Att blodet sjuder, morgonglöd
Hans väsende omsluter,
Och salighet på lif och död
Hans druckna hjerta njuter.
Nej, nej — mitt hjerta är det haf,
Som skatter tog och skatter gaf —
Din lefnads ljufva fara.
Utur dess djup — ditt enda hopp —
Min kärlek skall mig svara:
Den perlan ren du fångat opp
Den klaraste, bland klara.
Med den du vunnit har din brud,
Med den: hon: smycka vill sin skrud
Ack! snart. vid altarrunden,
Med den hon följer dig i tro
Intill den sista stunden:
Och tryggt med den vi bygga bo
Som foglarna i lunden.
(Intelligensbladet.)