hof. Och att åtminstone de uppiystare af detta Stånd
insett och crkänt det, är ådagalagdt genom det ädla
nit, hvarmed de ifrat för en bättre folkundervisning.
Ett skäl för den olika arfsrätten, hemtadt från bri-
stande undervisning för Bondesonen, kan jag säledes
cj godkänna, emedan jag ej kan inse något vigtigare
föremål för statens verksamhet, än kunskapernas spri-
dande i möjligaste måtto till alla klasser i samhället.
Bondeståndet sjelft har ock visat sig ej hysa någon
farhåga för sitt bestånd i anledning af den lika gifto-
och arfsrättens införande, utan har med stor röstöf-
vervigt för sin del beslutat den. Man måste väl med-
ge att detta något betyder, då detta Stånd redan vid
många tillfällen förut visat sig ganska väl förstå sitt
bästa, och i denna fråga haft god tid att bereda sig
på sitt votum.
Men, säger man, Ridderskapet och Adeln har lika
enhälligt yttrat sig deremot. Detta upplysta Stånd
lärer väl också böra antagas förstå sitt bästa, och
dess röst bör säledes något betyda vid afgörandet af
en fråga, som för dess framtid är af största vigt.
Detta kan cj förnekas. Jag erkänner äfven, att det
för ett Stånd måste vara motbjudande, att få sig en
lagförändring påtrugad, hvilken det för sina intres-
sen anser skadlig. Jag skulle derföre gerna vilja bi-
träda en föregående talares förslag, att Ridd. och A-
deln finge behålla den nu gällande arfslagen för sig.
om jag verkligen trodde att fördelen deraf vore så
väsendtlig, och att det utan alltför stora svårigheter
läte sig göra. Men jag bekänner, att jag i begge
fallen hyser mina tvifvelsmål, som jag nu vill fram-
ställa. Vore det frågan om förstfödslorätt, då ville
jag medge, att det för Adelns ställning i samhället
vore en sak af yttersta vigt, emedan det då verkli-
gen gällde egendomens odelade bibehällande på färre
händer, hvilket naturligtvis skulle koncentrera malk-
ten och inflytelsen. Men den lika arfsrätten barnen
emellan kan endast något påskynda egendomens större
fördelning inom Ståndet, utan att den i samma mån
förorsakar minskning i hela Ståndets besittningar.
Den kan blott bereda en öfverflyttning från den ena
familjen till den andra, genom giftermål. Men just
genom sådana förbindelser har Adeln, öfverhufvud ta-
get, alltid mycket mera vunnit än förlorat, enär det ic-
ke lärer vara någon hemlighet, att rikare arftagerskor
i de ofrälse stånden, särdeles Borgarständet, oftare
blifvit gifta med adelsmän, än tvertom. De företrä-
den till högre embeten och för öfrigt i sociala för-
hållanden, hvilka varit Adeln tillerkända af lagen el-
ler allmänna tänkesättet, hafva varit orsaken dertill,
och detta förhållande torde ännu ej på länge undergå
någon fullkomlig förändring. Således harjag svårt att
inse, hvad Adeln såsom stånd genom den föreslagna
lagförändringen förlorar. Det eller det namnet kan
visserligen komma att förlora något i betydenhet och
glans, i samma mån som egendomen öfvergär till fa-
miljer med andra namn. Men hela ständets förmö-
genhet kommer dock sannolikt ej att mer än hittills
förminskas genom giftermål utom Ståndet. Den af-
tagande fasta förmögenheten hos Ridderskapet och
Adeln, hvilken genom officiella handlingar3är be-
visad, måste hafva andra orsaker, då den redan nu,
under den gällande olika arfsrälten, i så märklig grad
eger rum. Dessa äro också icke svära alt upptäcka,
ehuru det ej hör till närvarande ämne, att dem ut-
veckla. Både inom Ridderskapet och Adeln, och af
en eller annan talare inom detta stånd, har blifvit
yrkadt, att Adeln skulle få behälla den olika gifto-
rätten och olika arfsrätten, såsom en sig lagligen till-
hörande rättighet. Derpå må svaras, att när sam-
hällets ställning eller klarare insedda rältsgrunder till-
styrka en förändring i gällande lagar, det enskilda
intresset måste underordnas det allmänna, så vida
förbättringar någonsin skola kunna åstadkommas. Stode
Adeln så alldeles afsöndrad från de andra samhällsklas-
serna, att med dem inga äktenskapsförbindelser, hvil-
ka föranleda frågor om giftorätt och arfsrätt, inträf-
fade, kunde frågan för Staten vara mera likgiltig, e-
huru den i alla fall ej borde undandraga sig att
skydda det svagare könets billiga anspråk mot det
starkares. Men nu är detta icke händelsen. Akten-
skap mellan adliga och ofrälse personer ingås bestän-
digt, och omöjligt synes mig, alt uppfinna något fullt
antagligt skäl, hvarföre den adliga svågern skall haf-
va större anspråk och rättigheter till- egendom med
sin ofrälse hustru, än den ofrälse på sin sida har
med sin adliga. Skulle det ock lyckats Ridderskapet
och Adeln att få den olika arfrätten för sig bibehål-
len, ehuru den lika stadgades för alla andra samhälls-
klasser såsom gällande, så hade detta stånd derige-
nom endast så mycket mer afsöndrat sig från alla
öfriga medborgare och ställt sig på en helt afskild
linea, hvilket i en tid, dä frågan om Adelns umbär-
lighet såsom politisk institution blifvit väckt, säkert
icke skulle bidraga att återvinna och befästa den öm-
sesidiga aktningen och förtroendet. Ett lagstadgande,
som erkännes vara rättvist, synes utan inskränkning
böra gälla ej blott för större delen, utan för hela
folket. Aldraminst synes fråga kunna uppstå, att un-
dertrycka Bondeståndets tydligen uttalade önskan, för
att göra en konsession åt ett annat stånds fordran.
Vore det en egentlig privilegii-fråga, så kunde och
finge vigten af en protest från Adelns sida ej under-
kännas. Men frågan lär väl ej kunna anses annor-
lunda än såsom hörande till allmän lag, och då blir
den genom tre stånds öfverensstämmande beslut på
Ständernas sida afgjord. Det beror sedan på Konun-
nens vishet, alt gifva sitt bifall eller afslå föreslget.
Hvad slutligen angår hindren för den föreslagna
förändringens verkställande, till hvilka en reservant
hänvisat, så synas de ej oöfyervinneliga. De äro i alla
fall sådana, att de aldrig kunna minskas, och förden-
skull icke blott nu, utan i hyarje kommande tidsmo-
ment skulle ligga i vägen för lagens förändring. Det
vigtigaste hinder ligger nemligen i den genom lag-
örändringen uppkommande rubbningen af rättsför-
hållanden, hvilka genom mångfaldiga öfverenskommel-
ser och aftal, med afseende på nu gällande lag, blif-
vit bestämda. Men vådan af dessa rubbningar måste
ständigt oförminskad qvarstå, ja, oupphörligt tillvexa
i jemnbredd med de invecklingar, som en tillvexande
folkmängd och derigenom uppkommande nya förhål-