hela styrian af sin argumentation, utan det är i an-
seende till den andra, som rörer den lika gifto- och
arfsrättens inflytande på det sociala tillståndet och
särdeles den ckonomiska sidan deraf, som de kon-
centrerat sin kraft. De föreställa sig nemligen, att
de förändringar i allmänna förhållanden, hvilka ge-
nom rättens jemnande skulle uppkomma, vore så
stora och nästan revolutionära, att de största vädor
deraf skulle blifva omedelbara följder. Mig synes
det ej vara så farligt. Man har redan erfarenhetens
intyg derpå, att ej några omätliga rubbningar deraf
föranledas. Förhålandet med Preste- och Borgare-
ståndens lika arfsrätt, hvilken redan är gammal, är
både upplysande och lugnande. Förhållandet med
allmogen i Wärend, hvilket är vä särdt och af prof.
Fries nyss på ett lofvande sätt skildradt, ådagalägger,
att ingen synnerlig våda vore för Bondeståndet, om,
i likhet med hvad derstädes eger rum, det som är
naturlig rätt, äfven blefve erkändt för laglig rätt öf-
ver hela landet. De förespeglade vådorna äro såle-
des mera den lössläppta inbillningens och den spets-
fundiga tankens foster, än verklighetens. Jag vill
dock försöka att upptaga och kortligen besvara ett
par af de motskäl, som jag hört anföras.
Ett af dessa åberopade skäl mot den lika arfsrät-
tens införande är den ökade hemmansklyfning och
den fara för obesutenhetens förökande, som deraf
nödvändigt skall blifva följden. I Dalarne, der, en-
ligt en föregående talares yttrande, hemmansklyfnin-
gen redan skall vara bragt till det yttersta, säges
denna olyckiiga följd i synnerhet komma att inträffa.
Men är hemmansklyfningen der redan bragt till det
yttersta, så lär den väl ej kunna komma längre, och
således synes mig faran just der böra vara minst.
Man har påstått, att Sverges allmoge genom det o-
lyckliga inflytande, som den lika arfsrätten skulle
utöfva på dess besutenhet, snart skulle förvandlas till
en enda massa af torpare, backstugusittare, och hvad
det allt må heta. Då ingen, som påyrkar den lika
arfsrättens stadgande, lärer med sin röst vilja befor-
dra ett så olyckligt förhållande, så måste väl deras
misstag ligga i brist på föreseende af den vådliga för-
ändringens följder. Mcn hvar är vådan? Om dotter
ärfver lika med son, så är väl sannt, att det för so-
nen blir svårare att utlösa systern ur den ärfda e-
gendomen. Men hvarför är just också detta så nöd-
vändigt? Om systern är gift, kan ju hennes man i
stället utlösa brodern. Att deri skulle vara något
särdeles ondt, kan jag icke inse. Brodern kan på
samma sätt igenom gifte ha kommit i den ställning.
att han kan utlösa systern, eller ock blifva egare af
fastighet på annat håll, och således ersätta hvad han
i fädernehemmanet förlorat. Om detta stadnar på
fäderne- eller mödernesidan, torde väl vara föga makt-
påliggande. Om Nils Pehrsson eller Johan Olsson
blir hemmanets cgare, kan ju vara likgiltigt. Det
är icke här fråga om några aristokratiska namn, som
skola bihehålla glans derigenom, att en viss besitt-
ning är med dem förenad. Om hemmanet ej kan
bibehållas på endera sidan, utan måste försäljas till
annan siägt, celler ytterligare delas meilan arfvingar-
ne, så är detta ingalunda ett sådant menligt förhäl-
lange, som endast beror af den lika arfsrätten, utan
eger äfven under nu gällande olika arfsrätt ofta rum.
Det har sin grund i folkets tillvext, som ej medgif-
ver det vara belåtet med samma antal hemmansdelar,
som förr, och den stigande landsodlingen gör äfven
en sådan ytterligare fördelning möj g, utan att svä-
righeterna-i samma mån ökas. Så länge den ej för
mycket tilltager, och landet ej blir fördeladt i alltför
små stycken, hvilka ej kunna föda sina odlare, sä-
som hände!sen är i Dalarne, är denna sönderstyck-
ning ej skadlig. Tvärtom: den är till en viss grad
nyttig och befordrar folkmängdens tillökning, i det-
samma den ger förökade utvägar till bergning, ehuru
det tillika måste medgifvas, att den hindrar större e-
gendoms hopande på färre händer. Vådan för det
egentliga Bondeståndets bestånd kommer i alla fall
icke från det hållet, och faran att den fasta egendo-
men derigenom skulle gå ur Bondeståndets händer
blir icke synnerligen större, än den redan nu är,
då det är en uppdagad sanning, att intet af de an-
dra Ständen inkräktar på Böndernas besittning af
jordegendom, utan tvärtom Bönderna i jemnt. sti-
gande på de andra Ståndens. Vore förhållandet verk-
ligen sådant, att hemmansklyfningen under den nu
gällande olika arfsrätten icke i någon så betydlig
mån funnes, att den kunde väcka farhågor, men der-
emot nödvändigt måste bli en omedelbar följd af
den lika arfsrättens införande, då vore det en loflig
varsamhet, att besinna sig väl, innan man röstade
för den sednare, äfyen om den naturliga rättvisan
tycktes aldrig så mycket tala derför. Men man
jenmföre det nuvarande förhållandet i Wärend med
det i Dalarne. Det är ott praktiskt bevis, är ett
bland de otvetydiga.
Man har anfört såsom ett skäl för den lika arfs-
rätten hos Preste- och Borgareständen, att der be-
höfver större kostnad användas på sönernes, än dött-
rarnes uppfostran, och att då de derigenom sättas
bättre i stånd att bereda sin framtida bergning, samt
redan uttagit en större lott i boet, det vore billigt,
att döttrarne af det återstående fingo dela lika stor
lott, hvilket allt icke skulle gälla om Bondeståndet.
Se, det kan då också kallas ett skäl! Skada blott,
att det synes dels för mycket sökt, dels orättvist.
Jag lemnar derhär, huruvida det icke ofta nog in-
träffar, att döttrarnes uppfostran kostar lika så myc-
ket, som sönernas. Men i alla fall: är det endast
Preste- och Borgare-sonen, som får och bör få en
mera vårdad celler, hvilket merendels är detsamma,
en dyrare uppfostran, än döttrarne? Inträffar icke
detta redan nu mängen gång hos Bondeständet, och
bör det icke allmännare inträffa, i samma mån, som
detta Stånd erhåller den öfvertygelse, att det behöf-
ver utvidgade kunskaper, äfven för att rätt sköta
de yrken och arbeten, som ligga detsamma närmast?
Då detta Stånd sträfvar efter större deltagande i re-
presentationen, måste det ock tillika sträfva efter
större insigter, hvilka äro ett oeftergifligt vilkor för
representationskallets uppliysta och oberoende utöf-
ning? En vidsträcktare undervisning blir således