melse, enligt de af naturen förlänta olika krafter ji
och derigenom anvisatle olika ändamåla, samt att arfl:
är att betrakta såsom medel till uppfyllande af nyal:
pligter. Vill man dermed bevisa, att då manneni:s
har de större krafterna och fått sig anvisade de vig-
tigare syftcmålen, han behöfver betydligare hjelp-l4
medel för att uppfylla sin bestämmelse, så synes mig i
detta bevisa allt för mycket. Det skulle lätteligen,ls
om ämnet utföres till punkt, kunna leda derhän, att!q
mannen behöfde allt, och att intet arf för qvinnan:
vore rällsenligt. Nå väl. Från en sådan utgängs-i
punkt har denna fråga i verkligheten också utveck-!f
iat sig till den punkt på hvilken den nu står. Jags
fruktar dock, att det ursprungligen icke varit annatl!
än den starkeres rätt, som gjort sig gällande, ochi:
nu vill försvara, hvad bäfden sanctionerat. I äldstal!
tider var qvinnars ställning hos de flesta folk djuptj:
underordnad mannens. Kristendomen och den kul-l
tur, som derur haft sitt ursprung, har småningom li:
ändrat detta förhållande, likasom den i allmänhet :
yrkat menskornas jemiikhet och skyddat den svaga-l.
res rält mot den starkares anspråk. Att detta ejl!
skett och cj kunnat ske i verkligheten på engång, il
ett enda ögon c, är Jält insedt. Men att beropal
sig på en hundraårig erfarenhet, såsom motskäl mot
fordringar på en rättighet, hvilken just erfarenheten i
visat hafva närmat sig mer och mer till ett allmän-
nare erkännande, lär väl alltid bli en svag argu-
mentation. Sedan allas jemlikhet inför lagen, denna !
likhet i rättigheter, gjort sig gällande i vetenskapen,.
bör den ock blifva gällande i lifvet. Då synes ett
å betydande undantag i afseende på hustruns rät-
ticheter i förhällande till mannens vara en tydlig
orättvisa. Kristendomen har sagt, att de skola varal.
ett och dela ljuft och ledt. Detta kan väl ej betyda,
att mannen fär taga den större lotten i det ena,l
och lemna hustrun den drygare i det andra. Beror
kanske den olikhet i rättigheter i afseende på ge-l
mensam egendom, hvilken man ännu vill försvara,
derpå, att hustruns pligter i afsecnde på hushållet
och barnens uppfostran äro lättare och mindre vig-
tiga, eller alt hennes behof äro mindre? Menar
man med lättare endast, att de fordra ringare fysisk
kraft och ansträngning, så kan detta till större de-
len medgifvas. Likväl får icke. glömmas, att just
hos den talrikaste klassen i samhället, den som har
de tyngsta arbetena, nemligen allmogen, delar qvin-
nan ofta den tyngsta mödan lika med mannen: hon
kör plogen och för lien, lika väl som han. Men om
också hustruns egentliga verkningskrets innefattar
mindre fysisk ansträngning, samt tillika är trängre
och mindre bemärkt, så är den derföre hvarken lät-
tare eller mindre maktpåliggande, än mannens. Ben
fordrar oupphbörliga omsorger, ständig .omtanka och
vaksamhet, oräkneliga bekymmer och sorger, visser-
ligen icke lättare eiler ringare derföre att de äro
obemärkta, oftast så mycket djupare tryckande, der-
före att de mäste utöfvas eller bäras i tysthet. Och
vigten sedan? År det icke hustrun, som genom sin
flit, ordentiighet och sparsamhet bereder och stad-
gar husets välstånd, genom sin ömma vård och stilla
dygder befordrar husets trefnsd och förelyser dess
innevånare? Genom sin moderliga omsorg hufvud-
Isakligen besörjer första, merendels också besvärliga-
ste och bekxymmerfullaste delen af barnens uppto-
stran? Och slutligen behofvet: på hvilkendera sidan
kan det antagas vara större, när äktenskapet upplö-
ses? På enklingens, som, i fall han något duger,
har hela verlden öppen för sin verksamhet? Eller
på enkans, som, stängd inom en trång krets, hjelp-
lös och öfvergifyven, ofta ej har annat biträde, än
den bittraste sorg och försakelse? Svaret bör ej
blifva svårt. Detta i allmänhet om grunden för den
lika giftorätten. Nu äfven några få ord om den
lika arfsrätten. Hvar skall man finna mera naturlig
jemlikhet, än mellan barn af samma föräldrar?
Hafva de icke naturliga anspråk på lika kärlek?
Och denna lika kärlek, får den endast uttala sig i
bjertliga ord, eller endast uttrycka sig i tecken af öm-
het? Har den icke ett ännu vigtigare och varaktigare
sätt att ådsgalägga sin värma och kraft, genom den
trogna omsorgen om barnens uppfostran? Hvarföre
skulle den då icke få sträcka denna omsorg om bar-
nens framtid än vidare genom att mellan dem lika
fördela de !ekamliga medlen för deras fortkomst och
ekonomiska välstånd? Hvad i detta afseende erkän-
nes vara ett behof för sonen, lär vara det i lika,
om ej högre grad för dottern, som alltid blifver
mera beroende. Också måste hos allmogen föräldra-
kärleken genom bestämdt förordnande göra den lika
fördelning, som lagen är nog obillig att ej före-
skrifva. När föräldrar tänka på barnens framtid,
kan det cj undfalla dem, att döttrarnes öde i all-
mänhet blir mera hårdt och fullt af försakelse, om
de ej få hela den af naturen för sig bestämda verk-
ningskrets öppnad genom ett lyckligt äktenskap.
Visserligen är rätta grunden derföre ej att söka i
en större eller mindre förmögenhet. Men emellertid
är nu verldens gång sådan, att förmögenheten -har
ett ganska betydligt inflytande på äktenskaps ingå-
ende, ehuru ej egentligen på deras lycka eller olycka.
Mången flicka skulle ej gå ogift, om hon egde för-
mögenhet, och den jemnare fördelningen deraf, ge-
nom batnens lika arfsrätt, skulle kanske befordra
månget äktenskap, och således hafva ett stort infly-
tande på qvinnokönets ställning i samhället och på det
sedliga tillståndet. Mången far och mor inger detta
och söker genom särskildt förordnande rätta, hvad
lagen felat. Vore det då ej bättre, om lagstiftaren
erkände detta och gjorde det, som nu är undantag,
till hvad det sträfvar att blifva och bör blifva: tilll
rege:? Detta ämne är så rikt, att det fordrade myc- li
ket utförligare utveckling, om det skulle betraktas
på alla sidor. Alen då det förut blifvit grundligen:
afhandladt af I:gkommitten och tvänne riksdagars
Legutskolt, har jag ansett mig böra inskränka min
framställning till dessa få anmärkningar. Jag kan
ytterligare stödja mig vid början af professor Friesl!!
nyss afgifna yttrande, der han så varmt förordade
qvinnans rättigheter, ehuru slutliga resultatet inga-
lunda syntes svara mot denna vaekra begynnelse.
Bet är Jikvä! icke så egentligen i afseende på den
- TT T0ö -