ls
Rom, och en sträng disciplin hade lagt band på
hans ungdomliga önskningar och sträfvanden. En
af hans slägtingar, som var en ganska vigtig per-
son, ty han innehade hos hans helighet påfver
en camericres — det vill säga en kammartjena-
res post — 108 honom slutligen ur celler, eme-
dan de helige fiderne icke hos honom sporde
ringaste kallelse till klosterlefnaden, och snar!
bekläddes ban med hedersposten af pålvelig lifgar-
dist och kände sig lycklig medden befjädrade hatten
och med hillebarden i handen. Men när Napo-
leons käcka hand vågade antasta sjelfva kyrkans
öfverhuvud, när hans vågsamma härar, hans he-
roiske paladiner och hans teffelrunds lika tappre
som artige riddare segerrikt beträdde äfven den
klassiska jorden, då lockades den fåfinge, ärelyst-
ne Alessandro af desse det nya tidehvafvets Ro-
landers och Lanceloters glans och iriumferande
ord. Man undandrog sig sin gamle välgörares
uppsigt och utbytte sin fromma vakttjenst mot
fältligret. Den uppfostran han i klostret erhål-
lit, hans vackra utseende och personliga företiä-
den, men framför allt hans tapperhet i slagen vid
Smolensk och vidt Moskwa och under de skymf-
liga dagarne vid Kaluga och Smorgonie, der han
hade föktat i den käcke, romantiskt ridderlice
Murcts närhet, hade tillvunnit konom utmärkel-
se. Knappast bunnen till manliga år, hade han
redan den lyckan, att som kapten vid ett af de
skönaste kejserliga regementen begynna en ny
segerflygt med den guldfjädrade örnen; men äl-
ven den smärten, att snart erfara huru lyckan
trolöst vände sin stora gunstling ryggen, för au
söka sig andra älsklingar.