flaska, i det hon, genom den skönaste känsla, som någonsin kan vakna i ett menniskobröst, medlidandet — tycktes glömma alla verldens förhållanden. Men Alessandro, som nu blifvit vederqvickt af den svalkande vattendrycken, nekade att förtära något vidare; han aftog sin sönderhuggna bjelm och bad om en duk, för att dermed förbinda det starkt blödande såret, som han hade i pannan, hvarvid den goda flickan var honom behjelplig. Afven på armen hade han. ett sår; men han gaf ej akt på smärtan, så länge ännu blödningen påstod. Han uppdrog sin börs ur fiekan och kastade den för bondflickans fötter, i det han bad henne gifva honom en häst ur fadrens stall, samt underrätta honom om närmaste vägen till Wittemberg. Men med förskräckelse hörde han attingen enda häst fånns qvar i hela byn, emedan de allesammans blifvit tagna till krigstrossen; lika litet kunde flickan visa honom vägen till den nämnda staden, då hon sjelf icke hittade längre än en timmas väg från byn. — Sålunda är det då slut med mig! utropade italienaren i förtviflan. Att nu i afton och under detta mörker marschera, är mig omöjligt, ty jag känner mig utmattad af blodförlust. Kossacker eller bönder skola mörda mig; men som en soldat vill jag dock dö. Mödosamt framdrog han sin blanka sabel ur slidan, satte sig mera upprätt på bänken och började att, under fullkomlig glömska af den tyska flickans närvaro, på sitt modersmål utstöta en hop klagorop och förbannelser. Välljudet af detta språk tycktes hos bondflickan väcka besynnerliga tankar och känslor.:7 Förundrad och