Än är det åter en älskande och svärmisk tärna
från hvilken, vid en förstulet möte, den blyge
älskaren stulit en kyss och nu står högröd, som
en pion, och skäms. Hon tycker synd om gym-
nasisten, — någon annan social position kan han
omöjligt bekläda, då en så simpel och klar sak
som en kyss, vid ett möte emellan två äl-
skande, gjort hans ansigte till en mossros-par-
terr. — Vi föreställa oss, att han i sin förlä-
genhet gömmer sina kinder mot ett plank, hvil-
ket, i fall det är rödmåladt, visst icke bidrager
att skingra hans rodnad — hon vinkar honom
tillbaka från sitt gömsle med ett: xKoml!, — Han
kommer, öfvertygad att en repetition står för
dörren; men samma illusion måtte äfven ha fat-
tat teaterdirektören — med en förlåtlig inspira-
tion improviserar han en kyss på den talangfulla
aktrisens kind. Min herre! ni kan vågal ropar
hon med all den pathos, som en dylik oerhörd-
het måste inge henne. Likvisst, hvad kan icke
en teaterdirektör våga, i synnerhet då han har
en emploi att disponera öfver? Aktrisen blir
således snart åter aktris, och profvet fortsättes.
Hon tvingas in på den komiska banan: hon blir
Jöns Greta; Jöns hotar henne med stryk, och
hon möter hotelsen med ett trotsande: Koml
Så genomgår direktören med sin intagande o-
kända alla möjliga tonvigts- och uttrycks-skalor
för det enkla ordet: Kom! Den vackra aktri-
sen besegrar med förvånande lätthet, med en
snabbfyndighet utan like, samtliga dessa med af-
sigt uppstaplade svårigheter. Direktören öfver-
går från vresighet till enthusiasm — han är icke
den förste direktör, som gjort detsamma. Att
han endast måste vara direktör för scenen och
icke för ekonomien, röjes imedlertid af hans nog
obetänkta utrop: Begär det högstal — Herr
direktör! hur kan man till den grad låta för-
bluffa sig? På en sådan plats måste man ha öf-
verlefvat sina illusioner. Vi trodde oss genast
få höra pretentioner yttras på 400 riksdaler ban-
ko för hvarje spektakel-afton, på två recetter om
året, med mera sådant. Vi fasade redan å teater-
kassans vägnar. Men — hvilken mera, än spar-
tansk oegennytta, och spartansk är i allmänhet
icke ett passande epitet, så snart frågan rör ak-
triser. Aktrisen begär endast
att utan dröjsmål hem få faran.
Vi andades åter å teaterdirektörens vägnar. Vi
sågo honom redan med yttersta fingerspetsarne
fatta den intressanta skådespelerskans hand och
bugande föra henne tillbaka i sin vagn. Men
direktören är alltför konstnärligt hänförd — o-
möjligt kan han ingå på ett sådant vilkor, som
det af aktrisen föreskrifna. I höjden af sin för-
tjusning bjuder han henne, som orden lyda, sitt
allt, eller, hvilket på god svenska torde betyda
detsamma, han friar till henne. Aktrisen svarar:
Koml, — och ridån går ned öfver den härpå
följande scenen.
Stoffen till pjesen är, som den benägne läsaren
torde finna, en obetydlighet; men detaljerna äro
behandlade med behag och finess. De förhållan-
den, som supponeras framkalla alla dessa olika:
Kom, äro valda med urskiljning och kännedom
af scenens effekter; dialogen, ehuru i svenska öf-
versättningen emellanåt något dunkelt återgilven,
saknar här och hvar icke poetisk höjning.
Då de enda rolerna i denna täcka dramatiska
skizz med vanlig talang utfördes af mamsell Hög-
qvist och herr Dahlqvist, saknar gerna hvarje bil-
lig kritik tillfälle att här uppduka någon lista af
mera eller mindre djupsinniga anmärkningar öf-
ver de begge artisternas spel. En, fastän ganska
liten, skulle vi dock vilja framställa. Den ton,
hvarmed mamsell Högqvist, som en supponerad
Greta, möter sin Jöns ohemula hotelse om en
handgriplig utöfning af husbonde-väldet, bär må-
hända för mycket pregeln af utmanande koket-
teri, af skalkaktigt öfvermod, att egentligen före-
falla strängt historisk för rolen. Troligtvis har
författarens mening varit, att, i motsats mot drott-
ningens stolta, mot moderns fryntliga, mot älska-
rinnans ljufva: komp, här framkalla ett grossiert,
ett trotsande, ett mera karlaktigt, än qvinnligt:
kom),. Det är antagligen en briljant, dramatisk
antites, ett prof på konstnärsförmåga äfven i det
lägre komiska, som herr Elsholtz här haft för
ögonmärke. Säkert har, vid nedskrifvandet af
dessa rader, vida troligare för hans öga sväfvat
bilden af en näsvis, påflugen och tilltagsen Hol-
bergsk Pernilla, än af en bland Marivauxs ele-
ganta subretter. Och så besynnerlig en sådan
anmärkning än torde låta — vi frukta, att m:ll
Högqvist här var mera elegant, mera dam, än
det är tillåtet för Gretav att vara.