Än är det åter en älskande och svärmisk tärna från hvilken, vid en förstulet möte, den blyge älskaren stulit en kyss och nu står högröd, som en pion, och skäms. Hon tycker synd om gymnasisten, — någon annan social position kan han omöjligt bekläda, då en så simpel och klar sak som en kyss, vid ett möte emellan två älskande, gjort hans ansigte till en mossros-parterr. — Vi föreställa oss, att han i sin förlägenhet gömmer sina kinder mot ett plank, hvilket, i fall det är rödmåladt, visst icke bidrager att skingra hans rodnad — hon vinkar honom tillbaka från sitt gömsle med ett: xKoml!, — Han kommer, öfvertygad att en repetition står för dörren; men samma illusion måtte äfven ha fattat teaterdirektören — med en förlåtlig inspiration improviserar han en kyss på den talangfulla aktrisens kind. Min herre! ni kan vågal ropar hon med all den pathos, som en dylik oerhördhet måste inge henne. Likvisst, hvad kan icke en teaterdirektör våga, i synnerhet då han har en emploi att disponera öfver? Aktrisen blir således snart åter aktris, och profvet fortsättes. Hon tvingas in på den komiska banan: hon blir Jöns Greta; Jöns hotar henne med stryk, och hon möter hotelsen med ett trotsande: Koml Så genomgår direktören med sin intagande okända alla möjliga tonvigtsoch uttrycks-skalor för det enkla ordet: Kom! Den vackra aktrisen besegrar med förvånande lätthet, med en snabbfyndighet utan like, samtliga dessa med afsigt uppstaplade svårigheter. Direktören öfvergår från vresighet till enthusiasm — han är icke den förste direktör, som gjort detsamma. Att han endast måste vara direktör för scenen och icke för ekonomien, röjes imedlertid af hans nog obetänkta utrop: Begär det högstal — Herr direktör! hur kan man till den grad låta förbluffa sig? På en sådan plats måste man ha öfverlefvat sina illusioner. Vi trodde oss genast få höra pretentioner yttras på 400 riksdaler banko för hvarje spektakel-afton, på två recetter om året, med mera sådant. Vi fasade redan å teaterkassans vägnar. Men — hvilken mera, än spartansk oegennytta, och spartansk är i allmänhet icke ett passande epitet, så snart frågan rör aktriser. Aktrisen begär endast att utan dröjsmål hem få faran. Vi andades åter å teaterdirektörens vägnar. Vi sågo honom redan med yttersta fingerspetsarne fatta den intressanta skådespelerskans hand och bugande föra henne tillbaka i sin vagn. Men direktören är alltför konstnärligt hänförd — omöjligt kan han ingå på ett sådant vilkor, som det af aktrisen föreskrifna. I höjden af sin förtjusning bjuder han henne, som orden lyda, sitt allt, eller, hvilket på god svenska torde betyda detsamma, han friar till henne. Aktrisen svarar: Koml, — och ridån går ned öfver den härpå följande scenen. Stoffen till pjesen är, som den benägne läsaren torde finna, en obetydlighet; men detaljerna äro behandlade med behag och finess. De förhållanden, som supponeras framkalla alla dessa olika: Kom, äro valda med urskiljning och kännedom af scenens effekter; dialogen, ehuru i svenska öfversättningen emellanåt något dunkelt återgilven, saknar här och hvar icke poetisk höjning. Då de enda rolerna i denna täcka dramatiska skizz med vanlig talang utfördes af mamsell Högqvist och herr Dahlqvist, saknar gerna hvarje billig kritik tillfälle att här uppduka någon lista af mera eller mindre djupsinniga anmärkningar öfver de begge artisternas spel. En, fastän ganska liten, skulle vi dock vilja framställa. Den ton, hvarmed mamsell Högqvist, som en supponerad Greta, möter sin Jöns ohemula hotelse om en handgriplig utöfning af husbonde-väldet, bär måhända för mycket pregeln af utmanande koketteri, af skalkaktigt öfvermod, att egentligen förefalla strängt historisk för rolen. Troligtvis har författarens mening varit, att, i motsats mot drottningens stolta, mot moderns fryntliga, mot älskarinnans ljufva: komp, här framkalla ett grossiert, ett trotsande, ett mera karlaktigt, än qvinnligt: kom),. Det är antagligen en briljant, dramatisk antites, ett prof på konstnärsförmåga äfven i det lägre komiska, som herr Elsholtz här haft för ögonmärke. Säkert har, vid nedskrifvandet af dessa rader, vida troligare för hans öga sväfvat bilden af en näsvis, påflugen och tilltagsen Holbergsk Pernilla, än af en bland Marivauxs eleganta subretter. Och så besynnerlig en sådan anmärkning än torde låta — vi frukta, att m:ll Högqvist här var mera elegant, mera dam, än det är tillåtet för Gretav att vara.