sot mera otydlig, och han invecklar sig stundom
i motsägelser. Han söker göra troligt att de båda
slutligen kommit på den tanken, att tillsammans
göra ända på sina dagar. De hade, 1 sådan sin-
nesstämning en dag, arm i arm gjort en vandring
till la Mörgue (bårhuset), att der betrakta någr:
för tillfället utsatta lik. Ett ibland dessa skull
hafva tillhört en person, som dött af kolos. Då
hade dervid gjort den reflexion, att det ej måtte
vara så svårt att dö af os, och beslutat att p
detta sätt taga lifvet af sig. Coelina hade i så
dan afsigt gått att köpa kol, samt tillika hemta
git mat och en butelj bränvin. De hade nu gjor
ett kraltigt mål och dervid flitigt anlitat flaskan
för att hemta mod till gerningen. Sedan de ätit
hade Coelina först lagt sig, och i det berusad
tillstånd, hvaruti hon var, hade hon nu fått et
nervanfall med konvulsioner. Häpen häröfver
och då han såg att det gick långsamt för henn
att dö, hade Chevreuil slutligen smält beck, ut
bredt det på ett kläde, och dermed täckt henne
ansigte, samt såmedelst qväft henne. Hon had
dervid i dödskampen upprest sig, men han had
med handen nedhållit henne mot sängen, och hor
hade kort derefter upphört att röra sig. Nu för
skräckt öfver hvad som skett, hade Chevreuil sak
nat mod att sjelf fullgöra sjellmordet i hvad ho
nom angick, utan till sist, förtviflad öfver sit
dåd, gått att gifva sig i rättvisans händer.
Vittnesförhören upplysa vissa omstandigheter
hvilka strida mot dessa den anklagades bekän
nelser. Så voro till exempel kolen icke ens på
tände: Chevreuil hade, oaktadt han redan egd
ett tillräckligt förråd beck för sitt arbete, dage
före gerningen hemköpt en större qvantitet äl
vanligt. — Ett vittne har hört Coelina en gan;
säga: Du må döda mig, men till dess blir ja;
qvar,. — Flere vittnen intyga, att Coelina städs
varit glad och lefnadslustig, och aldrig gilvit tec
ken fill någon önskan att ända sitt lif, hvilke
deremot varit fallet med Chevreuil, som alltic