instämt uti den så kallade principfrågan elle:
att Utskottet :-borde följa ståndsvalen. Vi skolc
derföre nu litet närmare granska dessa reserva-
tioner och göra läsaren bekant med dem, si
mycket hellre, som de reservanters anföranden.
hvilka anslutit sig till de samfälda valens princip.
edan äro tryckta i Aftonbladet.
Ordföranden i Utskottet, grefve Gyldenstolpe,
har, det måste erkännas, varit den menskligaste
bland dem som beslutat tillstyrka att riksdags-
ombuden böra utses genom Stånds- och Klass-
val. Han finner nemligen detta oaktadt, att Ut-
skottet gått allt för långt, och att Ståndsfördel-
ningen bör, så vidt som möjligt, bannlysas ur
den för samfäldt ändamål, Fäderneslandets väl-
gång och äran, sammanträdande Riksförsamlin-
gen. Från sjelfva riksdagssammansättningen vill
han således hafva stånden bort, och det med så
skarpa ordalag, att han önskar det de derifrån
måtte ,bannlysas,, och det för Fäderneslandets
välgång och ära! Hvarföre, frestas man att fråga,
önskar då grefven hafva ståndsfördelningar qvar
vid utväljandet af ombuden? Jo, svarar han, den
bör vara der så länge den inom folket fortlef-
ver, — Hvad betyder väl detta? Komma då
icke ibland alla folk menniskornas sysselsältnin-
gar i alla tider att blifva skilda i en mängd ser-
skilda yrken, och skola icke således olika stånd
i denna mening alltid fortlefva. Menar grefven
åter att den s. k. ståndsandan fortlefver i ail-
-männa tänkesättet, så nödgas män fråga: huru
vet han det? Icke bevisas det derigenom, att ett
par till folket föga hörande stånd af egoistiskt
intresse sätta sig emot ståndsfördelningens upp-
hörande? Men väl bevisas motsattsen af det så
godt som allmänt uttryckta tänkesättet hos bor-
gare och bönder, som utgöra de talrikaste stån-
den, och hvilka öfvervägande föreställa sjelfva
folket, dess meningar och önskningar.
Hr kammarherren Nils Tersmeden åter har, ef-
ter silt sätt att se, så godt han förmått, sökt de-
ducera en del af de åsigfer, som ledt Utskottet,
men i ett afseende till och med gått längre än
majoriteten. ; Han har en lång reservation, hvari
han ogillar Konst. Utsk:s förslag till andra eller
s. k. äldre Kammaren; bufvudsakligen af det
skäl, att det särskilda vilkor -Utsk. fästat för in-
träde i denna Kammare, äro af den ringa vigt,
att de, då valen inom hvarje distrikt ske för
hvarje stånd eller klass samfäldt till båda kam-
rarne, ej kunna anses konstituera någon karak-
tersskillnad dem emellan. Det är denna karak
tersskillnad, kamrarne emellan, som Hr T., och
fere med honom, anse så högtidligen vigtig. Så
här låter ett af resonnementerna: N
Hittills har det gällt som en allmänt antagen satts
och .på hvilken alla länders samhällsordning synes
grundad, att de klasser, som äro mera framstående,
vare sig genom högre bildning, börd eller större
förmögenhet, — fördelar, med hvilka gemenligen för-
enas ett större inflytande och en större verksamhets-
krets, utgöra en länk mellan den mångfaldigt talri-
kare, i tusen riktningar sträfvande, mängden och den
till ett bestämdt mäl, det hela, ledande Konunga-mak-
ten, och att de derföre böra vara naturliga medlare
mellan dessa båda de yttersta samhälls-elementerna.
Dessa klassers karakter är att kunna moderera den
rörlighet, hvilken. dagens tycke, med sjelftaget namn
af allmän opinion, någon gång med vindkast, vill
gifva staten, och hvilken rörlighet lättast gifver sig
fart hos de talrikare klasser, hvilka i all förändring
gemenligen hoppas en förbättring och i allt nytt ett
godt. De utgöra än en motståndskraft mot mäng-
dens möjligen öfverdrifna eller förtidiga anspråk och
lemna då ett beskydd åt Konungamakten, den de
bespara obehaget af att ställas ensam i spånning mot
nationen. An: kunna de under andra skiften bilda
ett värn mot Konungamakten, om denna med folk-
smicker sätter sig i spetsen för rörelsepartiet och
slutar med att hota friheten. Äfven dessa klasser
böra vara progressiva, i fråga om samhällets ut-
veckling, ty upplysningen kan ej vara stillastående,
— men deras natur är dock att vara det på ett fö-
Teträdesvis konservativt sätt, ty den, som mera eg:r,
kapitalet må ligga i jorden eller i hufvudet, bör
snarare, djupare inse ej endast, att värden af hvad
man redan besitter går före omsorgen att förvärfva,
och att detta sednare begär bör ledas af en rätt ur-
skiljning af behofvet, — utan äfven att denna värd,
om den är sjelfständig och rätt förstådd, innebär i
sig fröct till utveckling och förbättring, men ej hvi-
ar på omvexlingar och omstörtningar.
Vi stöta här ånyo på denna massa loci com-
munes, som hafva den egenskapen, att i och för
sig sjelfva till en stor del kunna innehålla san-
ning, men utan alt alls angå den föresatta frå-
gan eller säga något afgörande för henne. Hvad
berättigar, till exempel, att i vår tid antaga, det
den högre bildningen, likasom den större för-
mögenheten äro fästade vid vissa klasser,, eller
mer än andra tillhöra det stånd, hvari man är
medlem af ingen annan grund än börden? Vi
dela alldeles den tankan, att riksförsamlingen hel
och hållen och, om man så vill, i synnerhet dess
andra kammare, der en sådan finnes, bör bestå
af en korps, sjellständig, upphöjd, mäktig och
vördnadsbjudande genom sin verkliga bildning,
och bildning särdeles al- det slag, som för om-
budsmannakallets kloka och patriotiska skötande
egentligen behöfves. Men just derföre äre vi
också öfvertygade, att genom s. k. allmänna eller
samfäldta val en sådan korps nödvändigtvis skulle
uppkomma, så god, som landet för ett tidskifte
har att erbjuda, emedan det ovedersägligen lig-
ger i hvarje väljandes intresse, att skaffa sig det
bästa ombudet. Men hvad säkerhet gifva stånds-
och klass-val för vinnandet af det stora ändamå-
let: riksförsamlingens möjligen bästa samman-
sättning? Erfarenheten intygar det, och våra
riksdagars historia från äldre tider lärer aca hun 4