korps, hvars alla medlemmar utsättas för ailmänhetens deraf väckta misstanha, att de i de föregifna felaktigheterna kunnat hafva del, så frågas om det kan kallas ömtålighet att deraf säras. eller om man saknar skäl att deröfver yttra förtrytelse? I händelse insändaren räknar sig till vriksdagsmän och andra, hvilka äro skyldige att jiakttaga grannlagenhet emot sanningen, kunna dess egna svar på dessa frågor icke vara tvifvelaktiga och han lärer då få medgifva, att det är jag, icke han, som varit befogad att yttra sig sisom skedt. Insänd. har icke heller velat fatta, att jag denna gäng icke uppträdt mot annat i riksstånden uttaladt klander än det, som träffat ingeniörkorpsens officetare i deras underordnade egenskap af arbetenas verkställare, hvarvid jag utgått från bestämdt åberopade yttranden, hemtade ur uppgifna tidningsnummer. Att jag deremot alldeles icke utlåtit mig öfver de anmärkningar, hvilka möjligtvis varit riktade mot påstädd brist på plan iförsvarsverket, emedan sådana anmärkningar träfta krigsstyrelsen, icke verkställarne, och hafva alltså icke kunnat vara föremål för någon vVederläggning i den omhandlade artikeln. Således är ock den onamngifne herrens insinuation, att jag skulle undvikit att till svar upptaga dessa anmärkningar eller tacite erkännt deras riktighet, lindrigast sagdt, opassande. Om man dessutom närmare betraktar dessa anmärkningar, hvilka insänd. anför såsom innehållande fecta, så befinnas de bestå 4:0 Af en klagan att pianen för arbetet på Waxholm varit så olämplig, att efter 6—7 ärs arbetstid icke n blifvit uträttadt. än att fienden, utan att röna något men, kunde gå förbi fästningen med sina skepp. Det är likväl ej förr än år 14844, som Rikets Ständer beviljade anslag till Waxhoimen, dock ej mer än. 30,060 Rdr årligen i stället för 109.600, söm begärdes, och således tämmeligen ursäktligt, om tills nu icke mera kunnat uträttas; likväl voro,. når dessa anmärkningar yttrades, nya verk färdiga att emaitaga bestyckning af några och 50 kanoner, samt att bomb. fritt logera större delen af deras service, hyarföre nägot afseende icke lärer behöfva göras på denna klagan. 2:0 Af klander öfver icke verkställd bestyckning, hvilket, då all anledning till fruktan för fiendtligt besök för närvarande saknas, är (förlåt Hr Insändare!) tämmeligen enfaldigt, men som, om det ock varit befogadt, hvilket det icke är, cnär ingenting dervid blifvit försummadt, ingalunda rör Ingenicurerne eller den omsorg hvarmed de utföra sina arbeten, och hörer såiunda icke hit, samt 3:0 af ett yttrande, hvilket i sitt sammanhang låter såsom följer: (Se jz 296 af Aftonbladet för den 20 Dec. 4844,) Med förut heviljade anslagen till fästningar hade icke huskållats, som sig bordt. Ofta hade defästningsplanerne förändrats. Nyligen hade en försänkning i befästningsväg blifvit tillvägabragt, som icke lärer vara af prisvärd art, ehuru den relatift kostat ganska mycket, ete. Sådana allmänna, på talarens enskilda tycke ensamt motiverade omdömen, äfven om de uttalas med den mest afgörande ton, äro dock endast en föga sägande fras, som väl kan i talet taga sig ut, men bevisar ingenting, så framt man ej i ämnet tillerkänner talarens tycke gällande autoritet. Detta torde sjelfva insändaren i detta fall icke vilja göra. Det kan således icke vara orätt att kalla dylika obevista omdömen för lösa förmodanden, och sådana kunna, lika litet som insändarens här ofvan utredda, öfriga så kallade fakta, tjena någon, som iakttager skyldig grannlagenhet mot sanningen, till ursägtliga skäl att i clt stort ologiskt tankesprång komma till den siutsats, alt urbelet på IWaxholmen icke är utfördt med behörig omsorg, hvarigenom en offentlig anklagelse för försummelse eler oskicklighet blifvit utan ankedning utkastad mot alla de Ingenieurofficerare, som äro eller varit under byggnadstiden der anställde. Jag har således haft fulla skäl till mina yttranden och till den billiga fordran, att detta oparlamentariska sätt att tillvägagå, må för framtiden upphöra. Bland det myckna, som för öfrigt förtjenar tillrättavisning, vill jag jag endast fästa mg vid insändaTons yttrande, att det skulle vara efter min rättslära högst orättvist alt helt enkelt omtala ett factump. Då, af den förklaring öfver tillkomsten och arten af sprickan, som i tyghusets brandhyalf pä Carlsborg Visar sig, jag lemnat, hvar och en lärer inse, aut den är en obetydlighet, utan inverkan på byggnadens fasthet och beständ, och som icke kan tillskrifvas fel eller försummelse i byggnadssättet, så kan ett sådant för hållande icke billigtvis grundlägga det klander man rigtar mot byggnaden eller mot dem, som byggt den. Det är också endast detta grundlösa klander, tydligen uttaladt i den anda uppgiften anfördes, som jag kallat högst orättvist. Hade den hedervärda talaren, likaväl som jag, känt, ur hvilken grumlig källa, han hemtat den tillförlitliga uppgiften i sådan mening den anfördes, eller hvilka dåliga afsigter han dermed tjenade, betviflar jag alldeles icke, att han helt annorlunda yttrat sig, och jag har derföre hemställt, om det icke vore skäl att de hedervärda riksdagsmännen något undersökte sqvallret och osanningarne, med hvilka de uppvaktas, innan de med dem offentligen uppträda. Nu får jag deremot hemställa till insändaren, huru mycket aktningsvärd dess egen afsigt var, då han här bredvid tyghuset på Carlsborg åberopat kruthuset på Rindön, der likväl icke ingenicurerne utförde byggnaden, hvilken verkställdes af en entrepreneur, hvars. oförsvarliga sätt att dervid tillvägagå, icke kunde tillräckligt kontrolleras, men efteråt blifvit tydligen utrönt. Vid den ton, insändaren mot mig begagnat, kunde väl vara mycket att anmärka, men af en person utan namn, tror jag mig kunna lemna den utan afseende; min artikel har dessutom redan blifvit vida längre än jag önskat. C. Meijer. , Olverste vid Ingen.-Corps.