trädet framför England, att det assimilerade sina amerikanska eröfringar och kolonier, och gjorde dem till en del af staten; härigenom blefvo de monarkiskt förenade; men då de lössleto sig från moderlandet, bildade de sig till söndrade republiker. Genom omständigheterna var Mexico bestämd till ledande stat. Pet må vara, att England ej omedelbarligen kunde göra mycket, och genom stadgandet af dess makt afsöndra det från de Förenta Staterna; men omständigheterna kommo det, liksom af sig sjelf, till hjelp. — Texas lösryckte sig och blef oafhängigt. Englands fördel fordrade, att dess oafhängighet blef bafästad, ty derigenom skulle en säker gräns mellan de Förenta Staterna och Mexico bli upp?ragen, hvarigenom det förra vunnit tid att organisera sig och göra sitt inflytande allmänt gällande öfver det spanska Amerika. Ingenting kunde vara mera bidragande till ändamålet, än en fast fred mellan Mexico och Texas. England, eller åtminstone dess närvarande styrelse, har gjort ingenting. Mexico hotar alltjemt med krig, och de Förenta Staterna hafva derigenom erhållit förevändning till en inblandning, mot hvilken England ingenting kan invända. Texas oafhängighet är erkänd af England, så väl som af de Förenta Staterna: hvad kan således folkrättsenligt deremot invändas om de Förenta Staterna förbinda sig med Texas, mot Mexico? Det går likväl än längre: Texas beslutar ati införlifva sig med de Förenta Staterna, och hvem kunde hindra det, om dessa ingenting hade deremot? — Väl förklarade kongresson sig deremot, men den nyc presidenten, som yttrat sig för Texas införlifvande, har egentligen att tacka denna åsigt för sitt val. Folksuveräniteten har kungjort sin vilja i detta val och hvad folket vill, måste också kongressen vilja. England kan få ersättning på andras bekostnad, genom att man öfverlemnar det Cuba, hvarom man redan börjar tala. England kan fordra och öfvertaga det af Spanien, såsom en afbetalning af dess statsskuld. England skulle också verkligen vinna något derigenom, då, oberäknadt Brasilien, Cuba är det enda vigtiga tillhållet för slafhandeln; men kan dermed sättas i jemförelse. att Förenta Staternas gräns blir framflyttad ända till Mexico, och möjligheten af ett central-amerikanskt statssystem, hvilket. skulle innefatta hela sydvestkusten, ända till Chili, på en gång och för alltid tillintetgöres? Som sagdt är fordrådes intet af allt detta, då England bilade stridigheterna mellan Mexico ech Texas; men ingenting har blifvit tillgjordt, och i denna strid ligger den enda förevändningen för Texas införlifvande; funnes den ej, så hade Texas cj den ringaste orsak att önska och begära detta införlifvande, hvarigenom det köper de Förenta Staternas bestånd mot Mexico. Sydamerikas ledande stat är Brasilien; der började England förträffligt; det befordrade grundläggandet af en för omständigheterna mera passande monarkisk statsförfattning, och ej allenast detta — det förskaffade sig ett mäktigt inflytande öfver detta land. Detta inflytande och denna förbindelse egde det fästaste bestånd; hvarföre det uppgafs, eller rättare sagdt bortkastades af England, har till närvarande stund blifvit en gåta för förståndigt folk. Hvad England ej velat, har fristaten nu npptagit med största nöje. I presidentens bådskap finner man häröfver följande korta, men icke dessmindre högst betydelsefulla paragraf: Våra förhållanden med Brasilien stå på den vänskapligaste fot, som skall komma att fortfara. Handelsförbindelserna mellan denna tillvexande stat och de Förenta Staterna bli dagligen af tilltagande vigtighet för båda, och det ligger i bådas intresse, att detta välviljans och vänskapens band noga vårdas och på det innerligaste befästaso. Alliansen mellan de Förenta -Staterna och Brasilien är fullkomnad; England ville vara Brasiliens herrskare; fristaten nöjer sig med att vara dess vän och bundsförvandt. Gerna kan man ej tro, att Brasilien sökt bli främmande för England; tvärtom försyndade sig Brasilien i en motsatt rigtning, genom att alltför mycket ödmjuka sig för England, att det alltför ifrigt sökt Englands fortfarande vänskap, äfven med åsidosättandet af egna intressen; men England var döft för alla dess föreställningar och ville nöja sig med intet mindre än dess tillintetgörelse. Det lemnades Brasilien ej annat val, och under det fristaten betraktade det som ett tillvexande rike, ville England anse det som, ingenting annat än en portugisisk koloni, hvilken man erhållit i pant för procentarlån. Imedlertid är Brasilien för svagt och fristatens bistånd för aflägset, att det skulle kunna utmana England till strid. Men en förevändning till fiendtligheter är stafhandelsfrägan. Denna fråga har likväl intet att göra med slafarbetet; fristaten lemnar i detta hänseende ctt ganska berömligt exempel, som förtjenar efterföljd. Fristaten har med uppriktighet afsegt sig slafhandeln, och förser sig med sitt slafbehof i sjelfva landet. Perigenom försvinna grymheterna af menniskooffren på Afrikas jord och under öfverfarten, och sålunda blir slafveriet blott en inre institution, i hvilken en främmande stat har ingen rätt att inblanda sig. Slafveriet utan slafbandel blir alltid ett mildradt ondt, kan betraktas som ett fortskridande och är. en statsfördel, då yttre inblandning uteblir. Men Brasilien så väl som de Förenta Staterna har en inre politik, afseende inre utveckling och utbildning, och en yttre, hvilken i första hand måste betrakta la Plataflodens frigörelse som sitt hufvudsakliga syftemål. Här visade sig också en väg för England att göra sig nödvändigt för Brasilien, nemligen genom ett verksamt uppträdande i de mångåriga stridigheterna mellan Montevideo och Bucnos Ayres. I la Plataoch Amazonfloderna ligger Sydamerikas kommande öde förvaradt, — imedlertid ser ministeren ännu i denna suUnundA Ineanfinoe annat än en kräkstrid i kamnen