Done vt ce MTVA DIAATIAN 9 bat ht VV YALL, UVI UVILLS
Ifrihet och behjertenhet? Ega de en växand
känsla för medborgerlig frihet och personlig sjelf
. ständighet? Onska de att med den lagbundn
frihetens tillåtna medel befordra vår tids ädl
Isträfvanden efter en högre bildning? Aro d
benägne att utur en hög, omfattande synpunk
betrakta Sveriges statsform med alla dess närva
rande olägenheter? Dessa och ännu flera frågo
framställa sig vid betraktande af Konstitutions
Utskottets fysionomi. De drag af ofördragsamhe
och intolerans, jag deruti varseblifvit, ingifva fö
ga hopp om det upphöjda sinne, af hvilket ma
kunde förvänta eftergilfvenhet för nationens bil
liga fordringar och benägenhet att med ädel för
sakelse göra ett offer på fäderneslandets altare
Rättmätiga koncessioner skulle nu erkännas och
värderas. De tillfredsställa icke mer, om segrer
måste, dem förutan, tillkämpas. Tiden är nm
gynnande att med ära och bifall göra uppoffring
Jaf riksskadliga stånds-privilegier. En annan tic
skall man måhända icke ens kunna räkna sig til
förtjenst, att frivilligt underkasta sig en sådan upp-
offring. Ex protocollo.
Karl Kullberg.
Af Hr Ekholm: Emot höglofl. Konstitutions-
Utskottets nu till Rikets Ständer aflemnade för-
slag till representationens ombildning, får jag på
följande grunder mig vördsammast reservera.
Utskottets segrande hälft har nemligen grundat
dess förslag på bibehållandet af den inom natio-
nen icke särdeles uppburna ståndsrepresentatlio-
nen med tillägg af ett nyskapadt Stånd, benämdt
det Femte. Emot en så beskaffad sammansätt-
ning, om än sammanbragt inom färre eller tvän-
ne Kamrar, kunna med skäl många och vigtiga
linkast göras. I historiskt afseende lärer väl nu-
mera vara uppdagadt, att Sveriges närvarande
Ståndsfördelning icke kan sägas grunda sig på
urgammal häfd. Sjelfva Stånden hafva smånin-
gom uppstått och utbildat sig med ganska olika
gestalter och lynnen under särskilda tidehvarf.
Deras inflytelse och politiska rättigheter hafva
knappt bättre stöd än statshvällfningar och till-
fälligheter. I statsrättligt afseende förekomma så-
som nödvändiga konsequenser af den id, hvil-
ken ligger till grund för detta system, att i all-
mänhet börd, embete eller förmögenhets besitt-
ning gifva representationsrätt, antingen sjelfskrif-
ven eller, der val ez3a rum, bunden vid Ståndet
eller korporationen; att Ståndets eller korpora-
tionens sändebud erhåller dess af sig sjelf för-
stådda uppdrag, alt i synnerhet handla och rösta
i dess intresse; att de olika Stånden, huru än
förblandade, rösta efter kurier och icke sällan äro
afvigt sinnade mot hvarandra, och att, antingen
de splittra sig eller äro eniga, resultaten icke
sällan utfalla till det allmännas nachdel; hvarför-
utan det af förhållandenas natur följer, att Stän-
dernas beslut, om de ock förbinda, likväl miss-
haga de medborgare-klasser, hvilka icke åtnjuta
politiska rättigheter. Olägenheterna af Stånds-
representationen äro dels, att det icke är möjligt
beräkna eller utmäta den andel, som bör inrym-
mas åt hvarje klass-intresse, derest man också
vore lycklig nog att kunna ställa så till, att alla
dessa korporations-intressen erhålla förespråkare
inom riksförsamlingen, och dels, hvad Sveriges
historia nogsamt bevittnar, att samhället, hvilket
måste erkännas hafva många och vigtiga intres-
sen att bevaka, som ligga utanföre korporationer-
nas, ofta måste stå tillbaka, då Stånden slitas sig
emellan eller det lyckas dem att göra sina in-
tressen företrädesvis gällande. Det är också der-
före en obestridlig sanning, att Svenska nationen
icke hyser förtroende för denna inrättning eller
igenom någon förändrad sammansättning af stånds-
klasser förväntar lyckligare resultater för natio-
nal-andans högre lyftning och fosterlandets stigan-
de välstånd.
Då det höglofl. Utskottet alltså företagit sig att
antingen af obekantskap med eller missaktning
för detta rådande tänkesätt ytterligare förstärka
Stånds-inrättningen, föranlåtes jag deremot fram-
ställa åtskilliga anmärkningar. Härvid förekom-
mer i första rummet att, ehuru det icke lärer
undgå uppmärksamheten, hurusom de tvänne
Stånd, hvilka åtminstone till antalet egentligen
utgöra folket, eller 139 delar deraf, nemligen
städernas invånare och Bondeståndet, nog all-
mänt klaga deröfver, att de för närvarande in-
om representationen endast hafva beslutande-
rätten till två-fjerdedelar, skulle dock hädanefter,
enligt förslaget, åt dem icke inrymmas större
andel än två-femtedelar i beskattnings- och lag-
stiftnings-bestyren, så att de skulle kunna af de
trenne öfriga Stånden, till större delen bestående
af embets- och tjenstemän, öfverröstas, om icke
alldeles förtryckas. Redan härutinnan ligger en
stor obillighet, och skulle Svenska folkets ur-
gamla rätt att beskalta sig sjelll på sådant sätt
alldeles tillintetgöras. Det är visserligen oveder-
sägligt, att bildning och embetsmannaskicklighet
icke kunna för en nationalrepresentation undva-
ras; men att inrymma åt statens löntagare, hvil-
ka i dess förvaltningsbestyr för öfrigt utöfva så
stort inflytande, den öfvervägande rösten i riks-
församlingen torde öfverallt, der det skulle för-
sökas, förblifva ett politiskt misstag. Vidare och
då det ifrågavarande förslaget åt det så kallade
Femte Ståndet, hvartill hänföras alla orepresen-
terade tjenstemannaklasser och ofrälse ståndsper-
soner, förunnat en lika andel med en särskildt
embetsmannaklass, eller Presteståndet, tycker man
sig äfven finna, huru högt man än må uppskatta
detta Stånds oväld, insigter och politiska förmå-
- VD oe I
ee EE Ne oo