Done vt ce MTVA DIAATIAN 9 bat ht VV YALL, UVI UVILLS Ifrihet och behjertenhet? Ega de en växand känsla för medborgerlig frihet och personlig sjelf . ständighet? Onska de att med den lagbundn frihetens tillåtna medel befordra vår tids ädl Isträfvanden efter en högre bildning? Aro d benägne att utur en hög, omfattande synpunk betrakta Sveriges statsform med alla dess närva rande olägenheter? Dessa och ännu flera frågo framställa sig vid betraktande af Konstitutions Utskottets fysionomi. De drag af ofördragsamhe och intolerans, jag deruti varseblifvit, ingifva fö ga hopp om det upphöjda sinne, af hvilket ma kunde förvänta eftergilfvenhet för nationens bil liga fordringar och benägenhet att med ädel för sakelse göra ett offer på fäderneslandets altare Rättmätiga koncessioner skulle nu erkännas och värderas. De tillfredsställa icke mer, om segrer måste, dem förutan, tillkämpas. Tiden är nm gynnande att med ära och bifall göra uppoffring Jaf riksskadliga stånds-privilegier. En annan tic skall man måhända icke ens kunna räkna sig til förtjenst, att frivilligt underkasta sig en sådan uppoffring. Ex protocollo. Karl Kullberg. Af Hr Ekholm: Emot höglofl. KonstitutionsUtskottets nu till Rikets Ständer aflemnade förslag till representationens ombildning, får jag på följande grunder mig vördsammast reservera. Utskottets segrande hälft har nemligen grundat dess förslag på bibehållandet af den inom nationen icke särdeles uppburna ståndsrepresentatlionen med tillägg af ett nyskapadt Stånd, benämdt det Femte. Emot en så beskaffad sammansättning, om än sammanbragt inom färre eller tvänne Kamrar, kunna med skäl många och vigtiga linkast göras. I historiskt afseende lärer väl numera vara uppdagadt, att Sveriges närvarande Ståndsfördelning icke kan sägas grunda sig på urgammal häfd. Sjelfva Stånden hafva småningom uppstått och utbildat sig med ganska olika gestalter och lynnen under särskilda tidehvarf. Deras inflytelse och politiska rättigheter hafva knappt bättre stöd än statshvällfningar och tillfälligheter. I statsrättligt afseende förekomma såsom nödvändiga konsequenser af den id, hvilken ligger till grund för detta system, att i allmänhet börd, embete eller förmögenhets besittning gifva representationsrätt, antingen sjelfskrifven eller, der val ez3a rum, bunden vid Ståndet eller korporationen; att Ståndets eller korporationens sändebud erhåller dess af sig sjelf förstådda uppdrag, alt i synnerhet handla och rösta i dess intresse; att de olika Stånden, huru än förblandade, rösta efter kurier och icke sällan äro afvigt sinnade mot hvarandra, och att, antingen de splittra sig eller äro eniga, resultaten icke sällan utfalla till det allmännas nachdel; hvarförutan det af förhållandenas natur följer, att Ständernas beslut, om de ock förbinda, likväl misshaga de medborgare-klasser, hvilka icke åtnjuta politiska rättigheter. Olägenheterna af Ståndsrepresentationen äro dels, att det icke är möjligt beräkna eller utmäta den andel, som bör inrymmas åt hvarje klass-intresse, derest man också vore lycklig nog att kunna ställa så till, att alla dessa korporations-intressen erhålla förespråkare inom riksförsamlingen, och dels, hvad Sveriges historia nogsamt bevittnar, att samhället, hvilket måste erkännas hafva många och vigtiga intressen att bevaka, som ligga utanföre korporationernas, ofta måste stå tillbaka, då Stånden slitas sig emellan eller det lyckas dem att göra sina intressen företrädesvis gällande. Det är också derföre en obestridlig sanning, att Svenska nationen icke hyser förtroende för denna inrättning eller igenom någon förändrad sammansättning af ståndsklasser förväntar lyckligare resultater för national-andans högre lyftning och fosterlandets stigande välstånd. Då det höglofl. Utskottet alltså företagit sig att antingen af obekantskap med eller missaktning för detta rådande tänkesätt ytterligare förstärka Stånds-inrättningen, föranlåtes jag deremot framställa åtskilliga anmärkningar. Härvid förekommer i första rummet att, ehuru det icke lärer undgå uppmärksamheten, hurusom de tvänne Stånd, hvilka åtminstone till antalet egentligen utgöra folket, eller 139 delar deraf, nemligen städernas invånare och Bondeståndet, nog allmänt klaga deröfver, att de för närvarande inom representationen endast hafva beslutanderätten till två-fjerdedelar, skulle dock hädanefter, enligt förslaget, åt dem icke inrymmas större andel än två-femtedelar i beskattningsoch lagstiftnings-bestyren, så att de skulle kunna af de trenne öfriga Stånden, till större delen bestående af embetsoch tjenstemän, öfverröstas, om icke alldeles förtryckas. Redan härutinnan ligger en stor obillighet, och skulle Svenska folkets urgamla rätt att beskalta sig sjelll på sådant sätt alldeles tillintetgöras. Det är visserligen ovedersägligt, att bildning och embetsmannaskicklighet icke kunna för en nationalrepresentation undvaras; men att inrymma åt statens löntagare, hvilka i dess förvaltningsbestyr för öfrigt utöfva så stort inflytande, den öfvervägande rösten i riksförsamlingen torde öfverallt, der det skulle försökas, förblifva ett politiskt misstag. Vidare och då det ifrågavarande förslaget åt det så kallade Femte Ståndet, hvartill hänföras alla orepresenterade tjenstemannaklasser och ofrälse ståndspersoner, förunnat en lika andel med en särskildt embetsmannaklass, eller Presteståndet, tycker man sig äfven finna, huru högt man än må uppskatta detta Stånds oväld, insigter och politiska förmåVD oe I ee EE Ne oo